Den andra verklighetens folk (pl. I)

På Bolandsskolan förekom oroligheter av ett slag som jag skulle ha betecknat som vardagligt. Man kan alltid fundera över om det är en form av normaliseringsprocess som är en fara i sig, men jag tror nog inte det ändå.

Vad var den verkliga faran jag såg där? Jo, det var den grupp som försökte övertyga mig om att svartarbete och bedrägeri var vägen till framgång. Och problemet är ju att det mycket väl kan vara det. Om risken att bli påkommen är låg och man inte känner identitet och samhörighet, så att det inte blir ett samvetsbrott, är det svårt att slå.

Vår politik har siktat på att bidra till en sådan identitet och göra arbetslinjen mer gångbar. Det är bra. Någon tusenlapp mer i månaden netto är inte småpotatis, men det är inte direkt vad man kan få ut i socialbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag om man fejkar dubbla adresser, skilsmässa och arbetslöshet (det exempel jag skulle bemöta). Lägg därtill svartjobb eller kriminalitet med mer direkta offer och goda möjligheter finns.

Vi har också pratat om att hindra felutnyttjande av sociala förmåner. Debatten brukar säga att ungefär sådana som jag; de grupper som kanske närmast per definition inte kommer att utnyttja de enklare förmånerna i socialförsäkringssystemet, utom kanske föräldrapenning, tappar tron på att det utnyttjande som faktiskt finns ens är motiverat och att viljan att bidra då försvinner. Den som själv utnyttjar systemet regelbundet skall också fås att minimera sitt utnyttjande och inte tycka att en extra sjukdag här och där eller liknande påhitt är lämpliga (en kombination av respekt för systemets integritet och lämpliga trösklar säkerställer det).

Jag kan betala för en del fusk. Att utplåna det är både orimligt och dyrt, för att inte tala om kränkande mot den som aldrig har gjort något fel.

Vad jag däremot inte vill betala för är följdkostnaderna av att man inte bara kan klara sig hyfsat, utan riktigt bra och att sådana ses som de lyckade personerna. Då talar vi om ringar på vattnet på så många sätt. Det rör sig om personer som inte skaffar den utbildning de behöver när de har chansen, eftersom den inte leder någonstans. Direkta resultat genom kriminalitet och potentiellt en extra nivå av förnedring när det visar sig vara det sätt som tycks ge mest.

I de här fallen är att bekämpa fusk långtifrån bara en direkt fråga om de förlorade pengarna för en person. Det är i stället en fråga om just identitetsbyggande och exempel.

Naturligtvis gäller fuskandet inte enbart utanförskapsområden eller bakgrund. Däremot kan det där, i ett utökat sammanhang, oftare finnas helt andra motexempel i andra situationer. För den enskilde är frågan om att bli påkommen avgörande för frågan om man fuskar eller inte, även för många andra. Men fusket ger kanske inte lika stora följdverkningar i andra sammanhang.