Den andra verklighetens folk (pl. II)

Vilken generation var ung på 70-talet? Det beror förstås på vad man menar med ung. Sena 40-talister och 50-talister får väl anses vara ett rimligt svar. Detta var en speciell generation. De hade genomgått klart längre skolgång än många i föregående generation. Genomslaget för att även åtminstone påbörja skolor efter skolplikten kom också. Konsekvensen var att inträdet på arbetsmarknaden försköts med tre-fyra år. När det väl skedde var man däremot betydligt bättre rustad. Man kunde räkna, läsa och skriva på en förmodat betydligt bättre nivå.

Vad gör man i en sådan situation, när en oljekris knackar på och 60-talets eviga tillväxt visar sina brister? Naturligtvis måste folkhemmets proletariat skyddas. Den som träget arbetat, aldrig hade en chans att få samma utbildning och vid det laget mycket väl kunde ha ådragit sig förslitningsskador eller andra problem. Alltså inför vi turordningsregler. Vi vet att uppgifterna är ungefär likadana. Men en ung, frisk och välutbildad person kan förstås te sig mer attraktiv för arbetsgivaren. En ung person som är formbar för de förändringar som kommer i uppgifterna. Den äldre har inget annat ställe att gå till där man kan göra större nytta, så total nyttomaximering uppnås om man får behålla sin position. Att den som efter lång tid på arbetsplatsen blir bråkig (fackligt engagerad eller på andra vis) får ett skydd är en fördel, men ingen central del.

30 år senare är läget annorlunda. Visst är medelutbildningen högre, men det är osäkert hur det förhåller sig med medianen. Utbildningstiden har delvis töjts ut, men någon uppenbar större lämplighet för uppgifterna föreligger inte. Organisationer har optimerats och utvecklat mer intrikata metoder för att uppnå samma resultat, vilket kräver större kännedom om deras processer för att vara verkligt effektiv. Arbetsplatserna där man ser betydande fördelar med en 20-åring framför en 40-åring är färre. Löneskalan är komprimerad och anställningskostnaderna i övrigt också höga. Att släppa in någon så långt att 20-åringen har det skydd som var tänkt för äldre medarbetare blir en markant risk, eftersom de flesta nya kommer att utföra uppgifterna sämre. Attraktivitetskurvan har ändrat sin lutning. Ändringen är inte stor, men den är tillräcklig. Där bidrar LAS, tillsammans med många andra faktorer.

Ungvänstern ser i sin valplattform en gyllene tid, då alla ungdomar fick jobb (på fabriksgolvet) och bostad (i miljonprogrammen, eller än sämre bostäder). Men det fick de bara för att de som kom före just hade så mycket sämre villkor. 70-talets ungdomsgeneration gav många det som tidigare varit förbehållet vissa. 10-talets ungdomsgeneration har inte under sin uppväxt fått några fördelar som tidigare saknades, eftersom vi inte ens har så bra koll på vad de skulle vara.

Det har tvärtom funnits förändringar i vissa system som troligen varit klart menliga. Ett exempel är viljan att ge alla en betydande högskolebehörighet, när efterfrågan på det har saknats och vi i stället fått en utslagning och sämre potentiell yrkeskompetens. Något säger det väl när 10 % av de samhällsvetenskapliga eleverna med utgångsbetyg saknar högskolebehörighet. Samtidigt har vi definitivt sett besparingar som orsakat en del problem.

Men vi kommer tillbaka till att den gyllene tiden, om den fanns, byggdes på att det är lätt att göra bättre än dåligt. Det drev en hög tillväxt och det drev goda möjligheter för en uppväxande ungdomsgeneration. Utvecklingen idag kan inte byggas på att framsteg sker så fort nya kommer in. Vi måste ha en arbetsmarknad som stimulerar till kontinuerlig utveckling och inte skyddar den som redan är inne till den grad att man blir inlåst där man är och effektivt låser personer ute.

Och i allt detta föreslår man lagstiftning om rätt till heltid. Skall vi nu göra så man blir ännu mer försiktig med att ge en fast anställning, ens på deltid?