Du är mitt öde, mitt W

Avstånd kan man räkna på. Det finns en massa konstigheter i det. Grundtesen kan tyckas enkel. Betinga på möjliga tillstånd och övergångar mellan dessa. Ok? Ja, så svårt kan det väl ändå inte vara! Fel! Fel! Fel! Vad händer egentligen när ingen information finns? Ingen information ger väl alla övergångar? Nejdå, det ger ju precis övergångar enligt simuleringens villkor, d.v.s. reproducerande av samma avstånd. Bort med all kod för att överkompensera.

Är allt då väl? Näppeligen! Man kan nämligen misstänka lite halvintuitivt att det finns tydliga punkter där rekombination sker. I dessa kommer sannolikheten för övergång som innebär rekombination, mycket riktigt, att vara stor. Större sensationer har många gånger sett dagens ljus.

Vad som därmed är problemet är att vi har en grupp individer där vi egentligen inte får någon information. Dessa stabiliserar vid nuvarande avstånd. Vi har en annan grupp som indikerar rekombination. Dessa ökar avståndet. Men vi har väl några som indikerar icke-rekombination? Nja, ganska ofta indikerar de bara att rekombination kanske inte har ägt rum. De är sedan förankrade i en annan punkt som driver mot icke-rekombination, men inte fullständigt. Alltså får man en bias för ökad rekombination och avståndsinflation.

(to be continued)