Att cykla fritt är stort

Min framtida undervisningskarriär börjar klarna och peka i riktning mot högprestandaberäkningar. Ingen borde väl egentligen vara förvånad. Jag har också hört mer om PDE:er och kände igen lite av teoridelen. Däremot måste jag välja ett projekt också, vilket kan vara rörigt. På tåget till Stockholm satt jag i alla fall försjunken i tankar, åkande i sidled (utfällbar stol på dubbeldäckare) och kom fram till att man kanske kan reducera rummet av kandidater lite ändå med Primtalskomprimering(TM). I korthet har problemet varit att jag inte kunde se hur det skulle kunna ge en komplexitetsreduktion, men jag började tro att det ändå inte är något problem. Ortogonalitet kan man kyssa på kinden och lämna därhän, men det må väl så vara om det innebär möjligheter att analysera humana data och därmed få leka med de stora pojkarna och flickorna. Som sagt, det måste testas någon gång. Med den här takten kanske andra halvåret 2009. Gott om tid för någon att läsa min blogg, förstå vad jag menar, och göra det först.

På möte i Solna fick i alla fall jag veta mer om autonomiutredningens resultat än någon velat berätta tidigare. Intressant. Undrar om alla andra som bör veta vet, eller om jag borde berätta. Får ta tag i det allmänt under helgen, har skrivit upp en todo-lista igen som inkluderar sådana poster.

På vägen hem, efter att ha klivit av tåget (där jag antog att en vagn långt bak, men inte längst bak, eftersom längst bak är närmast stationshuset, ungefär mitt i, nästan utan fönster, skulle ge mest lugn och ro, vilket stämde) och först snirklat mig förbi bussar som körde rakt mot mig trots att min lilla lampa flämtade tillbaka (faktiskt riktigt oroande innan jag lyckades halka undan) och fotgängare som såg övergångsställen lite varstans i byggarbetsplatsens kaos cyklade jag så längsmed järnvägen för att nå S:t Olofsgatan. Precis innan jag skall svänga där gör jag noga tecken, eftersom jag sedan avser svänga så fort underlagets profil inklusive isbeläggningen så tillåter på ett säkert sätt. När jag nära på verkligen avser att göra detta blir jag så omkörd. Fattar inte hur han tänkte. Eller så såg han delar av situationen/egen stress/irritation som jag ej kunde uppfatta. Drällandet av barnvagnar, mörkklädda fotgängare och annat på samma smala cykelbana, utan större känsla för höger och vänster (jämför LSU-inlägget från helgen...) och i princip ingen reflex eller lampa utom på cyklarna frustrerade en hel del.

Hedensbergsvägen har f.ö. ganska täta, fina, höga gatlyktor. Det är bara det att något ljushuvud kommit fram till att det räcker med att var fjärde (eller var det tredje) skall vara tänd. En lykta var sextionde meter, kanske, ger inget vidare ljus. Frågan är om det är energi, ljusutsläpp eller kontrollbehov som är orsaken. Som vanligt tycker jag även att det är märkligt att en stad som är byggd på en rullstensås inte kan offra mer sand.

I samma veva kan jag också nämna att jag är chockad över hur nära Kvarnbo och Håga egentligen ligger. Det stora glappet kanske snarare är hur långt Kvarnbo sträcker sig. Detta är dock kartbildsupplevelsen, jag borde möjligen realisera någon gång. Dessutom borde jag skaffa mig ett schema för Fyrishov-besök, så att de blir av. Och lösa den stora frågan om hur många olika saker man kan hinna dygnen 27-29.

Man kan hoppas att råbiffar har smörjt krås, att riset inte sväller för mycket och att ingen förargas alltför mycket över den mentala kullerbyttebetonade rundtur jag tog mig under kvällen. Någon måste ju ändå faktiskt göra det.