En annan inställning

Snön har kommit till Uppsala. Carl stävar (?) vidare i sina sandaler, till synes oberörd. Men det är förstås lögn. Han har nämligen kvar extrastrumpor i ryggsäcken sedan LSU-helgen i Stockholm, strumpor som han nogsamt inte har plockat ur då de kan behövas akut.

Nu kan inte strumpor ploga cykelbanor. Det kan inte Uppsala kommun heller. Under en kaosdag, där väghållningen på själva vägarna också uppvisar enorma brister må det vara en acceptabel prioritering, men varför har de inte ens sandat konsekvent nu? Undertecknad upprörd medborgare har dock i stället skickat in en insändare i ett helt annat ämne, men jag misstänker att den kommer att ignoreras av Dem. Ignorerad känner man sig också av fotgängare som går mitt på cykelbanor, eller i bredd, eller både och. Det blev kanske ett tiotal användanden av klockan (mot noll som typvärde); banorna är smalare, jag har själv betydligt svårare att stanna och starta igen omärkligt och är väl också något försiktigare när det gäller att ovarnande smyga förbi med bristande marginal. Men, alltså, när det ändå är hyfsat väghållet kan man väl hålla sig på endera sidan, förslagsvis den vänstra om det nu är en kombinerad gång- och cykelbana... (eller respektera rådande fältuppdelning om båda fälten är potentiellt farbara fortfarande)

En annan aspekt är att både växlar och lås varit frysta, för låset kunde jag till slut se att det är en liten snökaka längst in. Jag har under dagen fört kolven pliktskyldigast in i skåran så att det i alla fall sett låst ut. Det har fungerat ypperligt. Nu får vi väl bara se om meddelandet av detta här får några effekter, det händer trots allt enligt besöksstatistik att jag får ströbesökare från lokalområdet. Preliminärt står i alla fall silverunderverket i källarens cykelförråd för att medelst radonbehandling återfå sina forna prestanda.

På eftermiddagen idag skulle man på möten (sensation!), ett rörande undervisning och ett rörande tidningsutskott. Det ena blev inställt, eftersom handledare var kvar i Umeå, vilket i sammanhanget fick sägas vara en nackdel. Det är alltjämt också längre norrut än jag någonsin har varit. Därför fick man tid att börja skriva ned lösningen till den inlämningsuppgift som hade förvirrat i princip alla exponerade och där jag undvikit att gå på frågestund för att ta ytterligare egna krafttag. Det gjorde jag under hela dagen, vilket resulterade i mer DN, SvD, NuBBS och annat än ofta annars. Men, som sagt, det lossnade lite grann under det obefintliga mötet.

Denna tillfredställelse avbröts av ett behov av att åka till tidningsutskottsmötet. Nu var det också inställt p.g.a. förmodad obeslutsmässighet, mail skickat 16.38 för möte 17.15. Jag åkte visserligen först kanske 16.47, men kollar i första hand jobbadressen på jobbet. Innan jag hann gå hann vi totalt bli tre ledamöter där. Då fem krävs för belutsmässighet och rimligen åtminstone vice ordförande som skickade brevet uteblev just i och med inställandet hade vi således mycket väl kunnat bli beslutsmässiga ändå. Surt, sa Carl!