Principat

Det kan vara roligt att bara gå på varannan ruta. Då märker man också lättare om den tänkta vägledningen för synskadade plötsligt är fellagd och mer eller mindre slumpmässig några steg (i stället för ränder rakt fram, prickar om man kan svänga) nära Sommarpalatset i Peking. Då är ju frågan om man, som seende, följer kartan eller verkligheten (eller rycker fram kameran och strax efteråt vinkar efter en taxi, då det hela var rätt öde och trottoaren tog slut på riktigt inte alltför snart senare).

Men, tja, jag gör ganska ofta saker som jag anser att de skall göras. Om jag inte ser varför det skall göras låter jag i allmänhet bli, men lider lite lagom över att jag vet att jag förväntas (av herr struktur eller betydligt mer partikulärt) göra något annat. Grundhållningen av likgiltighet gentemot förväntningar gör förstås att en hel del undgår en också. Tack och lov, kanske.

Det underlättar förstås att tycka att man är totalt överbegåvad och veta att man är yngst. Nåja, till gymnasiet togs man ned på jorden. Uppfattningen att man själv ovillkorligen och totalt hade mest rätt om sig själv bestod. Släng in en gnutta misstolkad Kant om att bete sig enligt ett system man skulle tycka att det vore lämpligt att andra följde (men ingen annan är som jag och ingenting är bra... och polisen han skall vara en allvarligt sinnad man). Det handlar däremot inte om att fördöma, så länge jag själv inte blir fördömd. Nu kanske den känslan kan uppstå blott och bart genom ett skatte- och socialförsäkringssystem, men det kan vi låta bero.

Så, alkohol? Tja, mest Kant. Och diffusa indikationer som tyder på högst begränsad lämplighet, men jag vet ärligt talat inte. Sedan blir inte människor trevligare heller. Att begära konsekvens av andra är också dumt, men det där är så mycket mer komplext. Konsekvens implicerar förutsägbarhet, implicerar sinnesro.

(Förbränd) tobak är en enklare historia. Med tanke på mina mer eller mindre kontinuerliga luftvägsproblem skulle det vara en mycket olycklig kombination. Det stinker och jag lider mer explicit. Fruktansvärt äckligt.

Conway IRL? Jag har svårt att se hur jag skulle kunna vara glad om jag följde reglerna, så jag skippar det. När de dessutom är skadliga och bisarra blir det enklare. Risken är väl att man spelar med i fråga om förutsägbarhet ändå, men det kan nog bli bättre. Desto viktigare blir det också med jämbördig motspelare i eventuella ändå förekommande instanser, men det tenderar inte heller att förstås. Ibland är bojkott av spel det enda raka, ändå.

Något av detta lär jag säkert tala om nästa helg, men i en helt annan form. Jag får börja jobba på detaljerna...

---

Maple har väl också känslor

I alla fall är det stingsligt. Jag börjar tro att det inte finns någon lösning på problemet i sig. Således byter man form på det en aning och löser grannproblemet. Det är i alla fall min förhoppning. Det låter väl inte så illa. Frågan är om jag måste dra ut Lynch and Walsh från den fina platsen under dockningsstationen igen också. Jag vill ha en E6500 snart...