G:s vakande öga

Somliga påstår sig ha sportlov. Jag säger inte emot. Mitt egel val utgörs av maraton och algo. Jag är forstsatt röd i den senare, med en rating som tävlar med mina prestationer 2004. Då räckte det ju faktiskt också för finalplats. Man kan alltid hoppas lite. För somliga andra eventuella sysslingar eller (adoptiv?)bryllingar har det också gått bra. Det råder viss förvirring här, deras tidsgräns är tre minuter, maratontidsgränsen 1/3 minut, men de verkar inriktade på ett log-medelvärde.

Emellertid föregicks dessa eskapader av mer handgripliga sådana. Under gårdagen lade sig oväntat ett sportlovspassande snötäcke över staden och så småningom även landet. Detta var högst oväntat för undertecknad, men han begav sig ändå in mot denna snötäckta stad för att exekvera vissa inköp. Exekutionspatrullen utökades med en syster, som befann sig synnerligen nära Värmlands. Olika sträckningar kunde poneras, men jag föll för linjen att snöfritt (men biltrafikerat) ändå kunde vara att föredra. Särskilt då eftersom ett av alternativen jag valde bort var det där det olyckade sig i september 2006 (men, återigen, då var det utan broms, som jag noterat har jag tvärtom nu vältagande handbroms).

Detta gör att jag måste åberopa händelserna i G nr. 18, om än inte i sin helhet. En grundläggande observation är ju att han inte cyklade. En annan är att det förmodligen inte vrålade ut en ambulans på Nedre slotts, som inte länge lät sig hindras av en buss i sitt körfält utan visade klara tendenser att vilja kränga ut i mitt och köra om uppför backen. Det är inte särskilt lätt att elegant stanna i den brantaste punkten i backen, framför allt inte om det är handbromsen som tar bäst. Det blir inte lättare av att snöfriheten även där trots allt hade en delvis chimär karaktär. Att bara fortsätta åka utför backen skulle fördröja ambulansen betydligt, så jag gjorde mitt bästa för att stanna och sedan snabbt kunna komma upp på trottoaren. Allt detta genomfördes också, med tillägget att jag, och särskilt höger häft och knä, gjorde ytterligare en intensiv närvisit på fädernesjorden först. Kastade mig själv snabbt upp på trottoaren och förflyttade så även cykeln, men det var en något frågande ambulansförare som tittade på mig när det fordonet rusade vidare. Den senaste veckan har inte varit någon höjdare för mig ur trafiksäkerhetssynpunkt...

Allt gick väl ändå bra, men blåmärke på höften blev det. Fick viss hjälp att få hem cykeln, men de bitar jag cyklat den kan jag ändå konstatera att det återigen är lättare att cykla, än att gå, obehindrat.