Kuckeliku

Den gågna tidens påsktema fortsätter. Medan tuppen gal för kårobligatoriet (som sedan uppstår som en odöd zombie) förnekar jag glatt för en redigerare, eller ordförande, eller vad det kan vara, exakt vilken partitillhörighet jag har haft historiskt sett. Bättre då att gräva ned sig i en härligt färsktryckt SOU.

Efter att ha stått och tittat på analog TV i Rosenbad (mitt första och förmodligen enda besök där på ett bra tag) begav jag mig vidare i solen, med Christian som följeslagare. Målet var en mini-DVI-till-DVI-kabel. Nu fick jag stå mitt kast för min snålhet, när den först utsedda butiken hade ljugit i sitt nätlagersaldo och jag sedan gjorde ett impulsval rörande försäljningsställe i Stockholm city, något som näppeligen är prispressande.

Kursutvärderingssystem har sina brister, incheckad forumkod förbryllar andra och jag förstår kvant bättre än numerik. Å andra sidan blev en annan inlupp godkänd med viss bravur, så jag borde inte vara ond på världen. Allergi var också relativt begränsad. Däremot gömde sig en icke-etnisk finne i mitt skägg.

På hemvägen, 11 h efter att man åkt hemifrån och efter turer till och från centrum några gånger blev jag lite skrämd av att se tre stillastående utryckningsfordon med blåljus på vid Döbelnsgatan. Jag fann det lite skrämmande nära fredagens korsningsincident och hur det eventuellt kunde ha gått där om den bakomvarande bilen varit av ett mer ondsint slag. Med tanke på att jag aldrig tidigare sett utryckningsfordon på det viset i den korsningen är det förstås osannolikt att jag skall se dem just nu. Däremot är det inte en betydande händelse bland det totala urvalet av osannolika sammanträffanden som skulle ha kunnat uppstå.

Så långt hade jag hunnit i mitt sakta malande resonemang när jag var på krönet vid Flogsta. Nerförsbacken och ut mot den slalomfarthinderförsedda cykelbanan fick jag dock tvärnita, eftersom det kom en insvängande bil tvärt och inte enbart de utsvängande. Jag bör nog vara tacksam åt den senaste viktorvisiten, för handbromsen tog över förväntan och jag höll mig inom refugen. Att jag i princip tappade balansen är kanske något man får ta då. (I princip är ett relativt begrepp eftersom cykeln möjligen föll, men jag själv aldrig hade någon annan kroppsdel än fötterna i marken.) Däremot verkar min baklykta ha blivit chockskadad i fallet.

Detta är lite mycket sammanträffanden. Då inser vi förstås att det inte är oberoende händelser, även fredagens fall var förmodligen inte enbart nattisorsakat, utan även relaterat till de kopiösa mängderna sand som lagrat sig på sina ställen. En refug i en vältrafikerad korsning är ännu mer drabbad av dylika fenomen, men det gör mig olyckligtvis inte mindre riskutsatt att ha en förklaring till det. Bind upp sanden i lite snö eller börja sopa!