Längre än näsan räcker

Ackommoderingsavstånd kan vara intressanta. Aningen deprimerande, möjligen, men intressanta. Nu vet jag inte ens om depressionen infinner sig, men frågeställningen ledde även till studier av näsform och funderingar kring hur mycket av synfältet som egentligen blockeras. Högeligen intressant! Det anknyter vidare till frågor om stereoskopi, upplevd synskärpa och en hel massa saker.

Jag kan även meddela att jag har en opponent (inte bekräftat från den andra, först kontaktade...), ett pseudomuntligt löfte om godkännande och, vad mer är, en rapport som nästan är klar. Det handlar tekniskt sett om att få tag på vissa fysiska objekt, såsom:

• En pärm med en doktorsavhandling från Berkeley.


• Baksidan av en Windows-testutskriftssida med lite formler.


• Min Mac, på vilken ett gäng filer som är referensgrundande finns i enklast form.


• En utskrift av hela klabbet som jag borde låtsas korrekturläsa en gång till.

När jag har fått tag på dessa, i en lite odefinierad ordning, och gjort det som följer av att få tag på dem (som att helt skriva om ett stycke och avsluta med "har jag rätt eller har jag rätt?" på vaderlindskt vis), är jag faktiskt klar. Då återstår förstås att handledare kan tänkas ha synpunkter på helt nyformulerade diskussionsavsnitt på några sidor, men det kan inte hjälpas. Jag är klar. Då gäller det bara att göra en redovisning av det också och att utan ytterligare förseningar skriva rent FMB-saker.

Limerick stannade några gånger spontant och märkligt idag. Jag är lite oroad.