(Att) komma till avslut

Inatt kunde jag, till skillnad från ett inlägg för knappt år sedan (äh, leta själva om ni nu vill veta, latmaskar), mycket väl somna. Dock fick jag under några ögonblick lite skuldkänslor för ett försummat äldre projekt, ungefär utmynnande i IE5-inkompatibilitet och dylikt. En vag koppling finns möjligen. Dock är väl gruppen jag var skyldig något relativt väl besutten, det är liksom inte flyktingar i Darfur eller deltidsarbetslösa (i den allmänna debatten tydligen likställda) vi talar om.

(F.ö. kan jag väl däremot från tid till annan känna mig skyldig över Irak, men jag vill poängtera brasklappen från ca februari 2003, där jag något betvivlade stora tillgångar på WMD, men ansåg ett anfall motiverat om man kände sig övertygad om att hantera situationen efteråt. Brasklappsbiten bestod i att jag poängterade att jag var för ett anfall, men skulle finna det mycket svårt att, om jag själv skulle fatta beslutet, faktiskt göra det. Jag hade högre förhoppningar och kan bara skämmas.)

I stället vaknade jag lite prematurt med ett konstigt mischmasch av egna och andras göranden under tiotalet år som förenades i en fråga om att tolka intentioner och skilja på "självhistoria" (/berättelsen om sig själv, postmodernt värre) och verklighet. Denna konstellation hade väl i så fall mer att göra med det äldre inlägget, men det var ju mer av ett plötsligt anfall än något sakligt.

Nåväl, när man väl kom upp på riktigt visade det sig att det är osäkert när ens nu (färdiga!) manuskript verkligen kan bli handledargodkänt. Jag begär att få säga att det är färdigt ändå, om kommentarer inte kan komma före månadsskiftet. Det vore väl ändå rimligt...

I väntan på besked om detta gör jag dock en utlovad genomläsning på egen hand. Det finns en hel del att kommentera; högmod går före fall och högmodet över mitt fantastiska arbete har genom en liten fallucka lett tillbaka till mer faktiska omständigheter. Det mest markanta är dock en enda sak. När jag skriver engelska spontant, tenderar jag, om jag, just gör det, spontant, att använda min, normala, svenska, kommatering, vilken är förhållandevis, fattig, på sagda tecken. Den sista insatsen handlar alltså om att i kraft av Gordon-Algernon-effekten skjuta in sagda symbol på en massa ställen.