Consider Degas

(skrivet alldeles före elektronikstopp på flyget från Miami)

Redan i måndags identifierade jag målet för min skräck och mina ambitioner under veckan. Ett litet mötesrum med ett ännu mindre runt bord för projektorn, inskjutet så att de främsta stolarna stod runt, snarare än bakom, det.

Det fick vissa återverkningar för själva presentationen. För att inte stå i vägen var det dumt att stå direkt vid datorn, således skulle jag stå en bit ifrån. Föredragshållarvyn i PowerPoint vill dessutom inte visa sig om man inte de facto har extern skärm ansluten, så jag hade inte besvärsfritt kunnat justera storleken på anteckningstexten. Att läsa den mer än genom kraftig ansträngning (och åtföljande grimaser) var alltså uteslutet. Slides och klocka syntes åtminstone. Däremot skulle jag till min lycka styra bilden med Bluetooth-fjärr. Dock har W880i någon söt strömspargrej här, så om man väntat en stund med att dra måste man dra två gånger för att stega. Alltså var det lite nervöst ibland, medan publiken möjligen såg mig stå med handen i fickan och trycka. Professor på avdelningen frågade faktiskt efteråt hur jag hade stegat eftersom jag bara verkade stå där utan synbart verktyg...

Den osäkerheten gav tidsluckor och lite förlust av tempo för att komma igång vid varje bild, men i slutänden landade jag på ca 12 minuter, trots att föregående talare dragit över markant och jag därmed inte kunnat förbereda de praktiska detaljerna i något större lugn eller med någon större ro. Stolt, men inte nöjd? Eller, äsch, jag är nöjd. De enda verbala kommentarer jag fick var positiva, men å andra sidan från pseudojäviga från UU. Inga frågor, men det var ont om tid till nästa pass. Jag hade väl också redan förutsett och förutsatt att ingen egentligen skulle vara intresserad. Möjligen var en negativ kommentar att det är svårt att pressa in saker på tio minuter, men de hade ju också suttit och hört flera andra. Ett uttalande som att det var ”stuns” i presentationen måste väl också tolkas positivt snarare än en pik om att jag pratade för fort/mycket. Å, om man inte vore paranoid i sammanhang av denna typ.

Har börjat fundera över dataadaption för QTLMAS 2009, bara två generationer, men fullt haplotypat, så man fick kasta huvudet runt vad som egentligen behöver dekodas. Lite i samma veva påminde jag mig om att jf-datasetet faktiskt heter jf. Red junglefowl kan ha många innebörder ibland.