Lars och de 105 kronorna

Så kom en lagrådsremiss med mutade riksdagsledamöter från min valkrets. Lycka! Och på småtimmarna började man lista uppdrag i en påstådd debatt om att jag inte hade koll på vad man faktiskt gjorde som representant. Jag har nog representerat (icke-blött) en hel del nu, i alla fall relativt min permanenta opposition.

Skulle ordna underskrifter, men de bör skrivas på lämpliga papper också. Mail om att någon vill dra sig ur och jag tycker att det är irriterande att jag inte har fått till det bättre. Men det är som det är. Träffade FS-kollega av en slump när jag gick av tåget, borde kanske ha tjatat där?

Tåg gav annars möjlighet och skäl att skriva mail, själva begivenheten var möte med förvaltningsgrontar. Alla dessa tillfällen, från tid till annan, då man säger att somligt inte får sättas på pränt. Alltså, förstår ingen hur tokfel offentlighetsprincipen är när det blir följden? I detta fall var det kanske å andra sidan så fel att offentlighetsprincipen inte skulle vara det enda problemet. Just detta talar onekligen för studentrepresentanter, men massiv utlysning till direktval eller liknande vore ändå inte så fel. Havet av pressmeddelanden och debattartiklar nu radikaliserar mig ju bara. Inte alls lyckat.

(På mötet höll man förstås masken och talade i allmänna ordalag om hur förslaget skulle slå. Men det är ju också problemet: i de sammanhangen får kontrahenten i alla fall via mig primärt intrycket att vi är precis så koordinerade och nöjda som man vill få det att framstå. Själva tanken att det finns studenter som inte är likgiltiga, utan engagerade och missnöjda, undergrävs förstås av detta. Men det är också på de premisserna jag är vald till de posterna.)

Och var är Kårella som vill ta de 105 kronorna och göra en positionsbestämning av medelklassen för pengarna? Vad skall det tjäna till? De är under mig, förstås!