Jag vill leva, jag vill bara inte dö

Man kan ofta fundera över vad av det man insuper sig under olika utbildningsstadier som sedan renderar störst nytta, fitness eller allmän förmåga att hantera vad livet bjuder en. Detta handlar alltså lätt om något som står i direkt motsats till en bildning, eller i alla fall i motsats till kunskap för dess egen skull. De som hävdar bildning tenderar ofta nog att ändå sedan säga att det är för att kunna föra sig i vissa miljöer, eller för att det minsann inte räcker att kunna enbart vissa ämnen, medan den minsta lilla kurs på Illustrerad Vetenskap-nivå åt andra hållet minsann skulle räcka. (Notera att jag inte säger vilket håll här...)

I alla fall, vissa förmågor som senare skulle visa sig mycket värdefulla tränade man säkert upp under mellanstadiet. Jag har i alla fall kommit på en. Vanan vid att cykla enhjuling på våren i sexan, samt för all del det faktum att jag aldrig blev riktigt bra utan under demonstrationen cyklade med löst styre, passar ypperligt när isspår, bristande rullfriktion och annat gör att det i grunden är motorik och balans i hela kroppen, inklusive hårda girar med styret, som gör att man ännu inte har ramlat. Den smala vägen tvärs över slotts-/Carolinabacken tog dock nästan priset.

Föreläsningar i intervallaritmetik, men olyckligtvis ägnade man mycket tid åt portal på olika sätt (olycka i meningen att föreläsningen var oväntat intressant). Då jag är bekant med Lipschitzskit kändes det mesta jag hann vara med på uppenbart, men jag borde faktiskt orka ta mig tiden att läsa om sätt att göra bakochframåt intervallerat. Det kunde bli snyggt.

Har i alla fall kallat till möte igen. Imorgon blir det SUHF och min sista egentliga föreläsning på kursen. Sällan har 8 h undervisning varit så tärande. Och så frågar en student om hur man gör för att avregistrera sig för att det verkar svårt. Lite nedslående. Men i övrigt kändes faktiskt dagens pass som ett av de bättre. Jag var tillräckligt frisk för att slippa hostattacker, innehållet kändes ganska genomarbetat, men jag kunde också improvisera. Ögonkontakt, själva engelskan, att framstå som engagerande, tja, vad vore världen utan variabler att optimera? Åtskilliga avhandlingsämnen fattigare!