Dikter på fel sätt

Igår började jag läsa en färsk avhandling från Uppsala universitet om prostitution och annat. Skälet var att jag blev förstummad av pressmeddelandet i ämnet. Nu vet jag att sådana ibland kan måla forskaren i ungefär samma ljus som en misshandlande skärm med dynamisk kontrast.

Språket kan sägas vara under viss kritik, med tråkig meningsbyggnad, åtskilliga stavfel och en mer genomgående tendens att särskriva idiomatiska uttryck. ("Här i", kanske även ett "efter som", även i engelska citat för "what ever" och "some times", samt märklig placering av bindestreck på främst engelska.) De svenskspråkiga slutsatserna kändes inte mycket bättre än den stundtals obegripliga engelska kortare översättningen, eftersom jag inte kunde observera en logik i staplandet av "jag anser att" och "min förståelse".

Jag försöker i alla fall gå in med en reell vilja att förstå. Det inledande kapitlet gör mycket i det sammanhanget. Jag tycker mig förstå ansatsen. Att använda textanalytiska metoder när gemensamma begreppsdefinitioner saknas (eller vitt skilda konnotationer föreligger i anslutning till dessa) tycks rationellt på sitt sätt.

Nog är det intressant läsning på sitt sätt. Däremot kan man väl åtminstone tycka att ett problem uppstår när man uttryckligen avser att beskriva ett antal diskurser, antyder sin egen åsikt (talar om att den personliga inspirationen var en oförmåga att förstå vissa argument), men sedan ändå betraktar betydande delar av referenserna som stående utanför dessa diskurser, bara för att de är en del av det egna vetenskapsområdet. När dessa referenser lider av samma problem av bristande auktoritet/hegemoni kan de ju inte hållas för uppenbart sanna. När utrymmet för syntes, utan helt löst tyckande (som författaren också medger i vissa sammanhang) har blivit synnerligen begränsat väcks också frågorna om vari det vetenskapliga ligger. Om det verkliga arbetet består i vilka teorier man valt att kombinera, men man samtidigt inte systematiserar detta val, var är man då?

(Denna text gör inga anspråk på vetenskaplighet.)

Jag är en uppenbar vän av falsifierbarhet, reproducerbarhet och verifierbarhet. När man inget annat material har kan svag reproducerbarhet säkert formuleras som att andra, baserat på litteraturen, skulle göra en likartad syntes. Vi kan också välja att se om så starka slutsatser ges att de vore möjliga att falsifiera genom att kontrollera källorna. En verifierbarhet här kan kanske handla om att spåra alla relevanta resonemang. Det var trots allt en föreläsare i semantik och pragmatik som ville betona behovet av att gå bortom introspektion när det gäller språkvetenskapen. Däremot är den ovärderlig för att börja leda oss rätt.

För problemet är väl också det att det faktiska vetenskapliga arbetet för min del tenderar att handla rätt mycket om intuition. Jag känner på mig att något är bra och försöker visa det. Läsarna skall förstås inte behöva bry sig om hur det kom sig att jag kom dit jag kom. Jag kanske kan använda min mentala resa som en utgångspunkt för att förklara, men det slutar i allmänhet i förskräckelse. Det är inte säkert att en komplett framställning av den vare sig förmedlar förståelse eller visar något med en rimlig säkerhet, oavsett hur övertygad jag är.

Så, nej, jag tänker inte sluta med min relativt snäva syn på "äkta" vetenskap. Det har inte särskilt mycket med deras fält att göra. Biologi och medicin kan definitivt vara av vitt skiftande slag, men där är den degenererade formen i allmänhet rent deskriptiv. Aristoteles ägnade sig mycket åt löst tyckande och synbara beskrivningar av det han såg. Det var även fatalt fel. Det finns förmodligen helt fantastiska verk om allehanda teologiska spörsmål från förrenässans (och även senare), somliga med någorlunda tydlig referensapparat. Men det är inte vetenskap. Det är däremot fullt möjligt att systematiskt och smärtsamt läsa de texterna idag och inte bara återberätta innehållet med egna ord, utan hänge sig åt allsköns korpuslingvistik.

Ett kvantifierande av ett kunskapsområde behöver inte vara fördelaktigt. Om modellen man tvingas in i är klart mer begränsad än den intuitiva förståelsen innebär det i praktiken, i alla fall temporärt, ett steg bakåt. Det måste överbryggas. Men många fält som nåtts av kvantifierbarhet och systematisering har sett en överväldigande renässans. Det faktum att en kvantifierad och exakt representation dessutom kan utnyttjas maskinellt (inte bara på ett maskin-likt och observatörsoberoende sätt av människor) gör den fördelen än större. Flera fält har anammat tarvlighetsnivån av statistik och nått framgångar bara genom det. Det är också direkt möjligt att bedöma graden av ny kunskap. Jag kan läsa en artikel inom nästan varje naturvetenskapligt (i mycket vid mening) fält och i någon mån bedöma vad som gjorts. Det gäller även fält där jag inte läst något alls formellt (astronomi) och områden som helt saknar en oberoende observerad omvärld att relatera till (datalogi, matematik). Framför allt kan jag ha en ganska reell möjlighet att identifiera ett dåligt arbete.

Är det bara min okunskap, eller snarare min trångsynthet, som får mig att klassa det här arbetet i den kategorin? Hur mycket måste jag då kunna? Jag skulle påstå mig kunna mer om filosofi, politisk och feministisk teori än de flesta. Jag är inte heller obekant med de religiösa kontexter som används. Så även om arbetet inte skulle vara ett misslyckande för forskningsuppgiften i någon mycket snäv mening, är det inte ett misslyckande vad gäller andra uppgifter om det inte ens på en ytlig nivå kan förstås och uppskattas av andra än redan frälsta, särskilt när en uttalad målsättning var att erbjuda företrädare för och inom diskurserna en gemensam ram för förståelse?

Att viss forskning omsätts till strålande resultat decennier senare innebär inte att den var välgjord. Det kan mycket väl vara så att den som sedan finner lösningen gör ett hästjobb av att sila fram det värdefulla som den ursprungliga verksamma inte själv förmådde göra. Det utesluter heller inte att det ursprungliga resultatet kan ha varit långt mer genialt. Samtidigt är det förstås möjligt att det helt enkelt var en oförstående och ovillig omvärld, men en nyttig forskning i vid mening måste ändå innebära att ett reellt kunskapsflöde är möjligt. Och, som sagt, att ny kunskap faktiskt uppträder hos någon annan än upphovsmannen.

Men jag är inte färdig med det här. Allt kan man ju inte vara vid 23. Jag upprepar ju också att rent deskriptivt arbete och allmänt analyserande är trevligt. Men det är kanske en kulturyttring och inte forskning? Sedan tycker jag förstås i allmänhet att man bör vara restriktiv med offentligt stöd till det förra, men jag är inte skeptisk till att det bör bedrivas högre utbildning, med offentligt stöd, inom fälten. Men låt mig få definiera vetenskap som science och våga inte tro att det ni gör är samma sak. Att många inom de fält jag nu hyllar är alltför okritiska till sina egna resultat och metoder är en annan sak. Men det är i alla fall möjligt för mig att läsa de arbetena och peta hål på dem och känna mig relativt övertygad om med vilket fog jag gör det. Det är ju faktiskt det som är så fantastiskt.

---

Disclaimer

Ja, detta är ett uppvisande av flera härskartekniker. Jag hoppas ärligt talat att författaren till avhandlingen aldrig läser detta, det kommer inte att kunna leda till något gott. Men jag har själv aldrig förnekat möjligheterna att nå ökad förståelse genom att försöka koncentrera sig i skrift. Sedan sprider jag resultatet av mer oklara skäl.

Man kan gå på förmöten och förundras över andra jämförelser där man inte begriper utfallen, men det har mer att göra med andra faktorer och andra bevekelsegrunder. FMB-möte på kvällen var i alla fall roligt, om än tidskrävande.