Frihet för tangenter

Vissa STHLM-bloggar påminner en om allt som är fel, genom nästan sin blotta existens. Exempelvis är det dumt och meningsfullt med överdrifter som inflaterar språket och gör att enkla, träffande beskrivningar inte längre fungerar när de verkligen behövs.

Carl har sprungit runt och blivit lobbad, ignorerat deadlines, försökt förklara för möten att "been there, you didn't do that" är ett argument för mer radikala lösningar. Meningen "Vi är kritiska till att låta medlemmarna ta ställning i en fråga som få av dem har intresse eller möjlighet att sätta sig in i." sticker fortfarande i mina ögon. Men man kan säkert trycka upp den stort, för att som den sticker i andras. Uppenbarligen fann fullmäktige att ens information om att man funnit för gott att inte ordna en medlemsomröstning vore dumt. Fullmäktige framhärdade också i att det är helt rätt att göra uttalanden riktade mot regering och riksdag, om klimatpolitik, eftersom hållbar utveckling skall vara en del av utbildningen och arbetet med detta (inom universitetet) var en fokusfråga. Jag frågade lite vilka ämnen man ansåg att kåren inte skulle kunna uttala sig i. Efter mötet fick jag höra att åtminstone en presidial idag inte skulle tycka att slogans av typen "din terminsavgift hjälper till att stöda befrielsekampen i x" var lämpliga. Så mänskliga rättigheter skall inte genomsyra utbildningen? Eller vad?

Mitt mostånd är dubbelt. Däremot omfattar det (knappt) sakfrågan. För det första är tvångsmedlemskap en ömtålig sak, som möjligen kan accepters (eller ävenså försvaras) om det tillämpas just på detta sätt. Rådande valdeltagande gör inte situationen för "vi-får-minsann-stämpla-loggan-på-vilka-plakat-vi-vill"-kören enklare, skulle jag tycka. Att något är politiskt korrekt ät bland de dummaste skälen att det plötsligt skulle vara motiverat. Bara för att Naturskyddsföreningen, Land Rover och E-type kunnat ena sig om något behöver väl inte vi haka på? (Märklig argumentation: antingen gör vi en reell skillnad och upplyser världen genom att göra det här, eller så är det något som alla ändå tycker och ingen märker eller reagerar om vi gör det också.)

Det andra argumentet är förstås att enighet är en ömtålig sak ändå. Även i en helt frivillig förening bör vi ha någon typ av syfte, kompetensdomän och annat sånt jox. Subsidaritet är fina grejer. Människor kan ha många olika typer av engagemang. Jag sjunger ju faktiskt nu nästan enfrågerörelsernas lov, men tja, låt de rörelser som just vill utgöra paket få domineras av det. De brukar hävda någon typ av synergier genom att göra så (exempelvis att övriga samhället borde få en något mindre risk att möta psykopater och maktgalna öga mot öga i vardagen...), men synergin i att bara slänga ihop diverse paket på en pass är mindre. Och lite essentialism i saker och ting är nog vettigt. Annars kan vi motivera både den andra och den femte sortens diskriminering med att vi vill vara en enda stor gosefamiljkompisgäng och att Jag minsann inte skulle vilja umgås med sådana personer.

Dagens sista motion belyste också detta. Den föreslog kött till fika. (Med tanke på att dagens mötesfika var riskakor, bakverk och frukt, jämfört med fornstora dagars smörgåsar, kunde kanske ett krav på muskelvävnad faktiskt ha varit en reell kvalitetsindikator.) Så skriande är kanske inte behovet ändå, men svaret var desto mer imponerande. Det konstaterade ampert att motionens (potentiellt raljanta, vilket kanske kan diskuteras) hänvisning till diskriminering var ogiltig eftersom matvanor inte täcks av någon nuvarande eller kommande diskrimineringslagstiftning. För det första kan vi fråga oss om utbudet av identiskt fika till alla någonsin är diskriminerande.

Motionssvaret antydde något i den vägen, eftersom den hänvisade till att konsekvent vegetariskt fika tillämpade då vissa fullmäktigeledamöter är vegetarianer. Så det är inte bara rimligt, utan direkt lämpligt, att försöka tillfredställa vissas matönskemål. Men, nej, att allmänt ha inställningen "icke alltför svårtillfredställda önskemål kan vara lämpliga att tillfredställas" förordades icke i debatten. Tvärtom förekom glatt argumentationen om att "det verkligen skulle föra oss bakåt". Och återigen hamnar vi i, den erkänt lockande och allmänt svårundvikta, gropen av "mitt utopia" snarare än "tolerans". Det råkar jag förstås vara rätt bra på själv, men jag hoppas att jag i alla fall har en tendens att problematisera. Om jag bara fattat tidigare att klyschor av typen bra-som-du-är inte bara är lokalt orespekterade, utan även globalt synnerligen otillämpliga, även om man på en pass respekterar de mer makroskopiska normerna.

Och så kan man ju tycka att det är lite onödigt av en f.d. ordförande att uppmana fullmäktige att sluta prata form och gå in på sak i stället. Eller onödigt av folk att applådera åt just detta. När jag pratar sak vill samma personer begrava det, genom att diskutera form. Och vad en princip är för något lär man sig förstås inte på Sveavägen 68, men varför skall det påverka Övre slottsgatan (i hörnet med Åsgränd)?

---

I vitögat

E-postbevakning av forum fungerar möjligen, möjligen som den skall. Cache-refresh gjorde det avgjort inte, så jag fick lakonisera där som i andra strider och bida min tid. Haplotypdata är också nästan ok. På senatmötet var jag tyst, men fick veta en del oroväckande saker och tycker allmänt att problematiseringen är för dålig. Först startar gubben KoF, sedan kan han inte stå för någon typ av fördelning mellan makroskopiska områden annan än status quo eller Leijonkungsgroupie.

Jag var så arg att jag knappt saknade dig när jag såg dig. Mitt i alltihop är det kanske positivt. Mindre positivt att jag på slutet nu ser enorma mängder skrivfel, men inte orkar småkolla mer nu.