Having a beef with it all

Innan den siste kårpampen hänger sig i den sista nationsnördens momsade kassaapparatslogg, kommer vi att leva under (ett strukturellt) förtryck.

Vi är belägrade av en regering som kanske, ve och fasa, vill avskaffa obligatoriet.

Det är synd om nationerna, för de har kanske hälften passiva medlemmar.

Att ställa krav är att bry sig.

En kostym kan fortfarande sägas passa, inbillade jag mig.

Rå kalvfärs kan vara väldigt smaklös, i den mest ordagranna betydelse man kan avse.

Tillställningen var tydligen med vissa mått mätt betydligt mindre blöt och mer städad än en historisk bakgrund antyder. Missförstå mig inte (alltför mycket), jag kan inte sätta fingret på något negativt, men jag skulle ha haft rent infernaliskt tråkigt om det inte var för nyhetsvärdet**. Och det är mycket möjligt att det i hög grad är mitt fel. Men vad i helvete ger dem då rätten att påstå sig tala för alla, när jag inte ens kan få ut någon vettig grund för vad man borde tycka om att göra om bibliotek från grunden? (Där får jag dock fortsätta gräva, eller kanske t.o.m. läsa åsiktsdokumenten.)

*Såvida vi inte föreställer oss att icke-nyhet också skulle implicera en mer komplett insocialisering, men jag tvivlar. Jämfört med de två episoder jag något osakligt här tänker på främst är det ett enormt framsteg, men på det ena vann jag begagnade singelskivor i efterhand och på den andra fick jag i alla fall sitta i en fåtölj och läsa på bokryggar (och den sistnämnda är nästan 11 år sedan, delar av bakgrunden uppvisar skrämmande likheter). Under kvällen idag fick jag på besök på Stockholms nation endast stå upp, men de hade i alla fall Dumas-verk i samma (för epoken i sig knappast exklusiva) 1910-talsband som vi. Det handlar om klass.

Var blir ni av, alla sossar, på en rimligare jord?