Dialektikens seldon

(historieskrivning är nästan lika spännande som historieförutsägelser... korrekthet måste alltid lämna företräde för högre mål)

Man kan tro att låsande av kårägodelar i stiftelser hade en bakgrund i att vissa partier kunde vara alltför glada i att skänka bort lösöre till FNL eller andra mindre nogräknade organisationer eller typer. Detta är bara vad det verkar som på ytan.

Sanningen är att just de krafter som kunde antas göra detta, redan under sent 60-tal, genom förfining av historiematerialismen och den dialektiska metoden, kunde förutse historien åtskilliga decennier framåt i tiden. Man kunde givetvis inte förutsäga enskilda personers handlingar, men däremot de sociala och ekonomiska trender som kunde påverka utvecklingen på ett makroskopiskt plan; i Uppsala, nationellt och i världen.

En person var mer klarsynt än många andra. Tyvärr har namnet gått förlorat i historiens dimmor. Han (ty det var förmodligen en han, med skägg, pipa och glasögon) proklamerade: "inom tre decennier är det 85 procents sannolikhet att obligatoriet har fallit". Konservativa krafter uppfattade detta som ett utslag för radikalism och såg framför sig ett nationsfritt Uppsala. Bildandet av de två stiftelserna Studenten och Ubbo var ett försök att göra sig av med detta problem, genom att eliminera den radikala basen.

Naturligtvis ingick detta i planen. Stiftelserna skulle tryggt kunna bestå, om än praktiskt taget utarmade på resurser, även efter ett eliminerat obligatorium. Det visade sig att det skulle ta något längre tid än väntat (obligatoriet föll mycket riktigt, men återinsattes), men förr eller senare skulle det falla. Kåren skulle förmodligen under denna tid göra försök att kannibalisera stiftelsernas tillgångar, men med säte i motpolerna Ubbo-huset och Norreda kunde de bida sin tid, för att inom hundra år kunna lägga grunden för ett nytt, större och mer fulländat Obligatorium.

Den store prognosmakaren hade annars sett att återskapandet av ett obligatorium skulle ta tretusen år av ökenvandring utan fulländad reglering av studentinflytandet, vilket givetvis vore ohemult oacceptabelt. Genom att samla resurser och kunnande i stiftelserna och sedan ställa dem inför fullbordat faktum kunde han tydligt placera deras framtida historiska position och göra relevanta förutsägelser kring deras agerande, som kollektiva strukturer.