Leave me alone, I wanna go home

SFS-möten tar tid. Dessvärre tar de även kraft. Idag har vi talat om många saker. En mycket lyckad är att det står helt klart att SFS vill gå i riktning mot att bli en riksorganisation med individuella studenter som medlemmar. Gruppen som skall förbereda ett underlag (som utmynnar i en proposition som skall syfta till att verkligen utreda det) fick tyvärr många uppdrag som mer rörde den finansiella sidan av framtiden också, men jag ser ändå positivt på detta. Jag ville ingå i sagda grupp, men att vid lunchen "skryta" över sin senaste PC-poäng och andra göranden gör det kanske ganska naturligt att jag inte blev vald. Röstningsförfarandet var kanske inte det för mig mest fördelaktiga (bortlottad i ett elimineringssteg, den andra lottningen jag förlorade under dagen), men jag var ändå inte direkt favoriserad. En gissning är röstsiffror 7-5-5 i ett steg, där jag var en av femmorna.

Däremot skall jag få vara med och rota i de forskarstuderandes framtida studentinflytande med underbara människor. Tre doktorander inom datorvetenskap på ett eller annat sätt, varav två med annagram-SO [sic]. Nåja, jag är väl förutom den skillnaden även tiotalet år yngre och har klart mer hår! V och S är mig båda dessutom rätt främmande, som sagt.

Middag intogs på $Up+lands$, efter mycket lång väntan (90 minuter?). Man höll väl viss konversation igång, men undertecknad var redan trött. Det hade bland annat varit skrivargruppen för visionen, som inte längre är en vision (?). Då antalet avsnitt i dokumentet var betydande och man hade den goda smaken att välja ideologitrams var man först ensam i sin grupp, men ett diaboliskt skratt när det presenterades gav mig strax en skrivkamrat. Tröttande. Tidig ankomst till $U.+$ tärde också på krafterna eftersom man sprang runt och kände sig dum.

Nåväl, efter att maten hade anlänt och förtärts fick man ut kopiorna med alla skrivargruppers resultat. Jag började läsa. Jag var ju nyfiken. Ungefär samtidigt började så också spelningen i lokalen, medelålders vita män (det var ju en lokal relaterad till en svensk högskola och där är det ju dessa som har makten) med för hög musik, dock i vissa fall med TV-spelsbas. I förbifarten kan jag då även förtälja att jag hade rätt om COMPIS processorarkitektur (80186) och att vissa andra därmed hade fel.

Jag lämnades i alla fall inte ostörd i mitt läsande. Det hela är mycket orättvist, jag följde med i omgivande samtal i den mån sådana pågick under rådande ljudnivå. Oavsett vad intrycket är känner man sig mindre dum om man sitter och gör något än om man är tyst och stirrar. Nåväl, mina anteckningar blev tagna under glada tillrop om att "nu skall du vara social". Påpekandet att jag alls satt där i stället för att redan ha åkt hem bet föga.

Det var väl hela poängen. Jag är saligt trött på att få höra (riktat mot mig eller sagt om andra i sällskap där jag hör) att det "bara är att vara social". Det är det inte. "Det är bara att försöka." Tro mig, vad hade jag gjort dittills under dagen? Låtit bli att försöka? Jag kan förstås aldrig veta med säkerhet i vilken mån och utsträckning andra försöker, men just denna typ av åtgärd tyder på en grad av oförståelse som antyder att teorin att inte alla går runt och är likadana jämt, är korrekt. Även om det vore så kan man i så fall ifrågasätta sundheten i att fortsätta det spelet. Det andra alternativet är att det är en ren markering av ogillande, men om man då menar ett enda dugg med saker man tar i övrigt är det också oerhört inkonsekvent.

Om oförståelse eller ogillande är mest önskvärt vet jag inte. Spelningen påminde för övrigt om andra, som även när de spelade (och inte bara i den inspirerande musiken) använde fyrkantsvågssyntar. Tankar på sällskap och annat då förhöjer definitivt inte humöret. Man kan å andra sidan också minnas att även det sällskapet visade samma misstolkningstendenser. Att slutligen råka starta ett spår med Arja Saijonmaa om Neva gör inte alls saken bättre.