Vad vill man äga?
Saker på vilka ingen lider någon brist finns det ingen mening att äga. Å andra sidan finns det analogt liten anledning att försöka bereda sig tillgång till någonting (någonting kan vara i princip vad som helst, grunden är inte materia, grunden är ett för människor definierbart koncept) sådant, om någon annan (självutnämnd ägare) motsatt sig detta. Om det inte finns någon brist eller efterfrågan är det ju bara att hålla till godo med alternativen.
Finns det då en brist på intellektuella (immateriella, konceptuella, whatever, ni vet jag menar) produkter? Svaret är otvetydigt ja, då människor i betydande utsträckning med mer eller mindre stor ansträngning bereder sig tillgång till andras verk, antingen i enlighet med frivilliga överenskommelser (och lagstöd), eller på ett sätt där åtminstone vissa anser sina rättigheter kränkta. Dessa vissa är dock inte riktigt vilka som helst, utan personer (juridiska eller andra) som är direkt instrumentella i de ekonomiska realiteter som ligger till grund för verkens existens.
Varför skall man då kunna äga rätten till ett objekt, ett koncept som utan vidare kan och kommer att mångfaldigas så fort någon tar del av det? De som släppt sina verk till allmän konsumtion (nu behöver vi inte diskutera att TPB tillika vägrar vara behjälpliga i att sprida verk som skaparna inte avsett för allmän spridning, oavsett betalning, och att de är stolta över det) får väl ändå lov att acceptera att de släppt kontrollen?
Frågan är om det är människor eller föremål som är det centrala. Jag hävdar med bestämdhet att det är människor. Den mest absoluta rätten är rätten till sitt eget liv och vilja; medvetandets integritet är tämligen beroende av den kroppsliga integriteten. Den fysiska världen anser jag däremot på ett fundamentalt plan måste anses vara delad. Vi råkar nu befinna oss i samma verklighet och ingen har en större rätt till någon del av den än någon annan a priori. Däremot är rätten att sluta avtal en synnerligen uppenbar följd av rätten att kontrollera sitt medvetande och sin egen kropp. Här får vi förstås göra en viss intellektuell saltomortal och implicera ett samhällskontrakt, men ägandet blir då en följd av att upphävande av ägandet innebär brott mot slutna avtal. Givetvis sker här ett förenklande, men det är trots allt ideologi vi talar om.
Att man äger ett visst fysiskt föremål bygger på att vi kan definiera vad som utgör föremålet. Om man äger en bil hävdar du av sedvana inte äganderätt till bromsspåren, trots att de består av materia från bilens däck. Om man däremot tappar en plånbok, eller för den delen lämnar hela bilen på offentlig plats, antas ägandet fortsätta. Egenskapen finns inte i materian, även om konfigurationerna av materia naturligtvis ligger till grund för våra bedömningar. Man stiger aldrig ner i samma flod, men med reservation för strandskydd och allemansrätt fortsätter man att äga samma vattendrag.
Så, vet vi vad verken är? Ja. Vill vi ha tillgång till dem? Ja. Kan vi skilja mellan en fysisk representation av ett verk, och verket som abstrakt och allmänt koncept? Ja, även om det finns en gränsdragningsproblematik. Eftersom människor observerar denna skillnad (och man behöver inte vara en vän av immateriell egendom för att obsevera den) blir för mig den rimliga slutsatsen att staten bör underlätta möjligheten att sluta avtal som behandlar denna åtskillnad.
Problemet är nämligen att de omfattande möjligheterna att duplicera abstrakta koncept (numera utan kvalitetesförlust) gör att en enskild motpart (förlag som får tillgång till ett manuskript före totalt överförande av rättigheter, varje första överföring av konceptet från den ursprungliga skaparen, men ännu mindre den som köper en Redbook-implementerande CD över disk) omöjligen är intresserad av, eller klarar att uppfylla, ett skadeståndsansvar motsvarande alla konsekvenser av att materialet dupliceras. Vi (?) vill kunna sluta avtal om att enbart överföra ett exemplar, med begränsade rättigheter, men sanktionsmöjligheterna är otillräckliga utan lagstöd, då tredje part, till vilken ytterligare spridning skulle ske, per definition inte är avtalspart.
Detta hindrar givetvis inte möjligheten att sprida material i sin helhet, utan begräsningar, men att göra otillbörlig kopiering brottslig handlar i praktiken om att säkerställa friheten att sluta relevanta avtal. Vad som är relevant grundas inte på vad som råkar ha en fysisk form, utan hur människor delar upp världen i begrepp i sitt tänkande. Lagar ger, som alltid, spelregler som syftar till att människor skall kunna interagera med en minimerad risk och utan att behöva stipulera ett antal nedmalda tallar varje gång.
Nog om ideologin. Nu till de praktiska synpunkterna. Elektronisk distribution är vida överlägsen plast som åker mil på mil. I dagsläget kan kommersiella tjänster för elektronisk distribution konkurrera i någon mån genom (garanterad, många rippningar av olika slag är perfekta) kvalitet, trygghet (datorvirus, möjligen) och kanske en viss känsla av exklusivitet. Detta bygger dock på att delandet ännu inte är fullkomlig norm. Med relevanta lagändringar, som efterlyses som "kompromiss", skulle möjligheterna att driva förmedling av privat spridning av intellektuellt material som affärsverksamhet implicera så stora annonsintäkter att man kan uppnå en fullt jämförbar kvalitet på själva tjänsten, den erhållna "produkten" o.s.v. Om båda är "okej" kan den upphovsrättsrespekterande elektroniska distributionen omöjligen vinna.
Alltså återstår det andra alternativet: förmedla tjänster som inte kan kopieras, eller attraktiva fysiska utgåvor. Och det är kanske det största problemet. I stället för att vi skulle kunna få en bredd som verkligen utnyttjar den nya tekniken, letar vi som tokar efter det tekniken inte täcker. Vi undviker att utnyttja den. Visst, material kommer att distribueras elektroniskt, men det är bara en marknadsföringsmetod för de verkliga produkterna. Du skall verkligen köpa läderbanden, gå på konserterna och spel går allt mer mot spelkoncept som blir meningslösa utan central autentisering. Där utnyttjas tekniken, men bara eftersom den ger den ultimata fastlåsningen.
Utestängandet av möjligheten till relevanta avtal är ingen ideologisk skyttegrav, utan en realitet som gör WoW till en av de största spelsuccéerna någonsin (cynikern säger att den typiska användaren av konkurrenten The Sims har sämre koll på piratkopieringens turer), en realitet som driver allt mer av de "teoretiskt tillgängliga" tråkprogrammerartimmarna till uppdragsutveckling för specifika kunder, eller utveckling av de mest basala och generella systemen "öppet", i grunden finansierat av hårdvarutillverkare eller redan nämnda servicebolag.
Ingen kan ta risken att förutse ett behov som finns hos flera och sedan få tillbaka sin investering i portioner från var och en av användarna. När intäkterna inte kan komma från det som efterfrågas utan från något som har en vagare koppling till detta blir resursallokeringen för skapandet av respektive koncept skev. I datorindustrins fall har det i decennier handlat om hårdvara till programvarans nackdel (och till nackdelen för "andraleverantörer" med enklare, konkurrerande produkter, eftersom man alltid kan kopiera ledaren om man inte vill betala), trots att det är den senare som i grunden har varit differentierande.
På samma sätt köps portabla musikspelare (inga varumärkesantydningar just här) med kapaciteter och funktioner som bygger på tillgången i en annan ände, änden där man inte betalar. Producenterna av "innehåll" kommer förstås att anpassa sig, men det blir just genom att definiera produkter som kan ge intäkter, inte som svarar mot den faktiska efterfrågan. Det fortfarande direkt onämnda bolaget gör samma sak genom att sälja ett operativsystem i konstiga lådor med bara en musknapp. De gör till och med en poäng av att ha billig plast, dåliga 16-bitarsskärmar, dåligt tangentnedslag tillsammans med operativsystemet. Och skälet är att det skapar en produkt som bara en nisch ids kopiera.
Jag vill ha mer iTMS, mer Steam. Jag vill ha e-böcker. Jag vill kunna hyra (fixa det utan att skilja på att ta emot ett gäng bitar och äga total rätt till dem för evigt) en film i allra minst DVD-kvalitet och få det som elektrondans i koppar. Och det funkar fanimej inte så länge man inbillar sig att de där sakerna inte är värda något. De finns ju, det är klart att de har ett värde. Och den som har möjliggjort deras existens har förstås en särställning i att avgöra det värdet på en marknad. Inget reellt monopol - det finns jämförbara ersättningar - men ett monopol på frukterna av det egna arbetet, ytterst det grundläggande (och tämligen okränkbara) monopolet på sig själv.
Disclaimer
Tanken för länge sedan var att skriva detta väl förberett. Nu blev det inte så, utan jag satte mig bara ner, inpå småtimmarna dessutom. Nåväl, här är det. Ja, rubriken är en pastisch på tidigare alster av mig själv (i semitryckt forum) den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar