Partialintegrerad

Nu har Bernt-lösningarna börjat lossna, men vissa uppgifter skjuter man ändå på. De mer konceptuella har man löst i stället, åtminstone.

(som ni vet ersätter man f(x) och g(x) med u och v, och vill då gärna substituera dx med du... och Carl skriver mycket hellre parodier än löser uppgifter)

du fördrev mig du, från det diskreta slets jag bort
Här är jag en flykting och en främling, men det ödet finner jag mig i.
Men du tog min integral, du tar mig från arctan.
Jag kan inte längre se en mening, vad är det du vill, vad skall jag tro?
Tanken svindlar mig och framför mig gapar en avgrund
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga hu
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret,
att du inte finns till, fast jag trodde på du.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge substitutionen, som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, infinitesimal på jorden?
Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv via du
Utan du är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Nej, du måste finnas, du måste, hur kan jag då sakna du
Jag vore ingenstans, jag vore infinitesimal om du inte fanns.

Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke.
Det hemska ordet som skrämmer och plågar mig så.
Existensbevis, om jag gjort alla definita förgäves.
Om du inte finns till, vad skall jag göra då?

Vem skulle känna mitt oegentliga och sedan förlåta?
Balanserad lösning, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till sist vid limes?
Om du inte fanns till, vem gav mig lösningen sen?

Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv via du
Utan du är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Nej du måste finnas, du måste, hur kan jag då sakna du
Jag vore ingenstans, jag vore infinitesimal om du inte fanns.