Katastrof

(Detta är post 112. Men, som ni, kära läsare, skall få se, finns det fler skäl än så till rubriken.)

Dagen inleddes med ett arrangeman om arbetslivsanknytning i utbildningen. Själv velade man lite fram och tillbaka mellan vilken extremuppfattning som var mest fel. En insikt man kan bära med sig är att Uppsala studentkår vill att (olycka i) Forsmark skall vara mer sannolikt än (dito i) Three Mile Island. (Eller i alla fall kan man extrapolera det utifrån åsiktsprogram om externutbildning, samläsning och fakta i målet.)

Nästa begivenhet bestod i alltför salta soltorkade tomater (plus pasta och kyckling), på lunch inför en styrelseutbildning. Det gick ändå ganska bra. Noterade något helt annat, och obehagligt, under tiden, men det var tämligen irrelevant. Under själva utbildningen tror jag dessutom att jag fick hjärtrusning av (förmodat) för högt koffeinintag. Det var verkligt obehagligt, och jag kände mig fortfarande konstig när jag cyklade hem. Det gick dock bra att somna när jag väl var hemma. När jag sedan vaknade av telefonsäljare från Avanza (som ville kolla att min portfölj är välpolerad och fin och inte står i garderoben) mådde jag någorlunda okej igen. Note to self: Cola + kopp kaffe + (stark) ytterligare kopp kaffe är inte alltid bra. Bara ibland.

Slutligen har jag då läst om ytterligare något problematiskt. För en tid sedan skrev jag ju om min syn på övervakning, som närmast kan tolkas som försiktigt positiv. Samkörningar för att identifiera måldata som inte anses klandervärda att eftersöka kan i korthet anses försvarliga, om det finns skyddsmekanismer mot att utnyttja allt det som "tyst" måste passera systemet för att göra dessa körningar. Då kan jag bara konstatera att det i sammanhanget ter sig helt absurt att, som det i alla fall framställs på flera håll, regeringen önskar (något som påminner om) carte blanche vad gäller signalspaning för det egna underrättelsebehovet. Det bryter mot tankar om maktdelning, kontroller, den svenska myndighetstraditionen, liberalism och, tja, jag vet nog inte riktigt vad det inte är inkompatibelt med.

Imorgon skall jag debattera på en form av hemmaplan, i alla fall i den sal där jag deltog på min första föreläsning som faktisk student i Uppsala. Tyvärr får jag inte sitta på min vanliga plats, näst översta raden, högra halvan (sett uppifrån), andra stolen från mittgången.