Uppfinna advent på nytt

(I en ständig process av socialt gestaltande och re-realiserande.)

Partiella differentialekvationer kan säkert vara trevliga ting. Kanske. Någon gång. För någon.

Jag gillar dem inte. Jag gillar inte måtteori. Jag gillar inte analys, helt enkelt. Det är lite olämpligt, man hade kunnat vänta sig något annat. Jag är en ganska god matematiker på andra områden.

Ett inköp av en Withings-produkt resulterar i vissa insikter. Den har dock lite roligheter för sig när det gäller att bedöma min fettmassa. Om jag bara drar linjer har min skattade fettmassa gått ned 5 kg på ett dygn. Vi får se hur den stabiliserar sig. En PDE som beskriver min metabolism skulle kanske kräva en svag lösning här, då en karakteristikchock kan vara förestående.

I alla fall har jag också insett att jag för att tycka att arbetet är roligt måste se det som roligt och tycka att det jag gör är roligt. En kombination av lite val och lite attityd kan i alla fall frambringa framsteg. Det löser däremot inte grundproblem. Man får en partikulär lösning, men ingen fundamental dito.

I sammanhanget kan sägas att Rcpp är ett jättetrevligt projekt. Efter att ha lidit och plågat sig igenom hur R gör skillnad på olika strukturer, har en helt arkaisk stackbaserad hantering av dynamisk minnesallokering och det ena med det andra, kan man slutligen skriva:

SEXP cnf2doer(SEXP args)
{
 using namespace Rcpp;

 GenericVector argv = args;
 GenericVector data = argv[1];
 return data["geno"];
}

Naturligtvis är detta inte vad koden faktiskt skall göra, men att bara komma så här långt var rent vidrigt i andra former. På vägen har jag bara behövt begripa mig på att bygga R under cygwin, bygga min egen kod för R under cygwin och bygga Rcpp under cygwin. Det sistnämnda kanske jag till och med kan bidra med tillbaka.