Inte L2 heller

En gång i tiden trodde jag att jag var helt gruvligt smart. På lågstadiet trodde jag att jag var en av de 100 bästa i Sverige på att programmera i min ålder, till exempel.

Just det där är det fullt möjligt att jag hade rätt i.

Men det draget förklarar inte resten. Det dröjde det till gymnasiet innan jag förstod fullt ut. Och om det var något tävlingsresorna verkligen lärde mig var det att även bland individer i internationell toppklass, där jag inte alls stod ut som bra, var jag konstig, i andra avseenden.

Jag jobbar nu på en alternativ förklaringsmodell. Den går så här: jag är inte gruvligt smart. Jag är gruvligt smart-prim. Det kan finnas en massa olika intelligenser och man kan vara multibegåvad hit eller dit. Men jag är inget av det. Jag kan bara, i skurar, bearbeta information väldigt fort. Så har jag ett hyfsat minne. Men jag lyckas inte under längre perioder göra några egentliga storverk annat än att förvalta resultatet av skurarna.

Vad händer om man bearbetar saker i skurar väldigt fort? Man tröttnar på allt och alla.

Seså, där har vi löst det. En ny historia som knyter ihop säcken. Och som förklarar varför jag fortfarande kan känna mig dum och ändå i mina mindre ljusa studenter tycka att omvärlden i full av idioter. Och större delen av den övriga tiden känna mig oförstådd. Och vara oerhört, oerhört känslig för att höra att jag uttrycker mig konstigt eller att det är svårt att förstå vad jag menar. Den värsta rättningskommentar jag någonsin har fått handlade om att jag borde strukturera mina lösningar bättre, eftersom man kommer att missa mycket i livet om man inte gör sig förstådd. Lite bläck kladdat i marginalen. Och, jo, rent konkret kostade det mig IMO-platsen 2003. Vad är väl en resa till Japan? Den kunde ju vara dödtrist och tråkig och isolerande, den också. Fast samtidigt var de ju underbara.

Sitter och tittar på valresultatet. Nog har jag fått en del kryss genom mitt kampanjande, men jag hade på ett sätt hoppats på lite mer. Eller, för att vara ärlig, att de som inte kampanjat alls skulle få lite mindre kanske. Eller att skillnaden skulle vara större. Men eftersom jag är som jag är har jag knappast nätverken av personer som bara spontant röstar på mig, så om jag inte hade kampanjat hade jag kanske legat där i den verkliga botten ändå. Där finns det ju en hel del bra kandidater också.

Forskningen, portalarbetet, föreningsengagemang. Varför blir det alltid så, oavsett med hur fina intentioner jag har när jag kommer in om att bli "vanlig" att jag är undantaget? Ibland ett uppskattat undantag, men det är ju för att jag aldrig gör anspråk på att vara en av de vanliga. Och om jag riktigt vill det heller vet jag inte. Men på något vis lyckas jag komma in med lite fel vinkel, eller när något är på väg att ta slut, eller få göra det där som blev över. Och aldrig, aldrig, aldrig är det någon som begriper det jag gör. Varje ansats till att prata om det förutsätter att jag först förklarar. Jag kan vara populärvetenskaplig och populärt vetenskaplig, det är inte det. Men att vara det skapar distans, inte samhörighet. Och att med sina närmaste kollegor behöva prata om innehållet ytligt och beskrivande, snarare än ingående, är ett problem. Kårhelvetet skall vi inte ens tala om och i portalen har jag också gjort sakerna ingen riktigt tar i och så fort det händer något med dem är det på något vis jag som skall göra det.

Och om jag slutade, gjorde något annat? Skulle det gå över då? I portalfallet levererar jag något konkret, men är ändå på ett sätt på undantag. Mitt självvalde undantag, eftersom jag bara är där 20 %. Det "bara blir så". Det är den lösning som är praktiskt möjlig att genomföra, så då tar man den.

Men, nej, det finns fortfarande inte något enda sammanhang där jag inte kör mitt eget race. Visserligen sker det numera med en medförare, kartläsare och mycket annat. Det hindrar inte att ökenvägen ändå bara fortsätter, mil efter mil. Och jag vet ju inte ens om jag kan vara på något annat sätt och jag vet att jag missar en massa saker av att vara så här.

---

Lebesque

Det här med förväntningar på människor är lite knepigt. Vi måste förvänta oss att människor är olika, men skall vi förvänta oss olika saker av olika människor? Gissa olika saker kan vi förstås göra, men förvänta oss?