Än mindre framgång

Hur gör man när man åker på sin första resa som forskare till en anläggning i ett annat land, inte bara som konferensdeltagare? Tja, man bokar flyget en vecka innan. Sedan mailar man runt lite till hotell och B&B utan att få svar. Så får man svar samma dag att värdinnan för det man helst ville ha är bortrest själv. Således tar man taxi till ett av de återstående alternativen och hoppas på det bästa.

Det bästa kanske inte infann sig, men jag fick ett trevligt rum med röd bård med sidenkaraktär på lakanen, separata kranar (inte bara reglage) för varmt och kallt vatten och en duschblandare med en elektrisk komponent. Denna sista är jag klart nyfiken över, är det bara en termostat som inte nöjer sig med bimetallgrejs, eller har den ett värmeelement som kompenserar när temperaturen i vattnet är låg? Eller skedde hela uppvärmningen lokalt? Nyfikenheten är i mitt tycke befogad. Efter att ha sett reklam från Bosch (?) om en produkt som ger tevatten on-the-fly genom en tät spiral som värmer upp omedelbart på jouleskt vis skulle man ju kunna göra en duschblandare som gjorde detsamma. Rätt konstruerad vore det effektivare än en stor varmvattenpanna centralt, åtminstone under den del av året då det inte finns något avgörande behov för radiatorvärme. Även då skulle ett system med lokal ”påfyllnad” av värme göra det mindre centralt att alltid hålla hög temperatur.

I övrigt kan sägas att det är lite dumt när Google Maps visar Roslininstitutet på ett ställe där bara förvaltarens hus för jordägorna runtomkring (eller något ditåt) ligger. När man dessutom när man går åt det hållet i rätt riktning mest ser någon typ av silo och en skylt ”Private property, keep out” är det klart att man fortsätter traska på mot den förmodat korrekta positionen för det tilltänkta målet. Tack och lov är den brittiska landsbygden i maj naturskön.

Så kan man dra alla möjliga dåliga vitsar om uttal av Kn på engelska, men motet I sig med en legend var mycket trivsamt. ”Hello, I’m X” räckte som hälsning från hennes sida. Jag vet egentligen inte varför jag fick ett så positivt intryck, men så var det i alla fall. Kod skall överföras, i sinom tid. Däremot måste jag återigen stå ut med ett felstavat användarnamn. Hur mycket vänligare hade inte min inställning till KTH varit om jag fått heta cnettel och inte cnetter där.

Ryanair var en delvis positiv överraskning. Stolarna hade ändå adekvat plats. Vad jag minns av flyg med Norwegian 2005 från Köpenhamn till Budapest var detta bättre. Skavsta i sig framstod också från sin bästa sida med relativt snabb bagagehantering och vackert väder. Skavsta kan ju inte rå för att Skavsta ligger där Skavsta ligger. 80 minuter flygbuss, 40 minuter tåg, gör ingen helt glad när man drömmer sig bort till Upptågets 18 minuter (och glatt ignorerar restid och marginal för att verkligen sedan komma hem också).

Detta sista parentetiska förbehåll höll på att angripa mig på söndagen. Glädjen över en ny torktumlare när man skulle tvätta en ny uppsättning resplagg var så strålande att jag på stående fot bokade ett pass till. Det var förstås inte enbart positivt när jag behövde åka mitt i det andra passet. Dock var den nya torktumlaren verkligen ett steg framåt. Tystare och snabbtorkande, med en möjlighet att få till synes nästan vilken mängd som helst torr på dryga 60 minuter, även om man glatt hade i både påslakan och handdukar.

Således tog jag den bussutgåva som skulle ge mig 6 minuters marginal på centralen. På 3 minuter hinner man i grunden lätt. Nu hade jag någonstans mellan 1 och 2 minuter och fick springa rejält. Hann inte köpa biljett i automaten, men noterade då att det till synes inte finns någon merkostnad för köp ombord på tåget när det gäller Arlandabiljetter.

Givetvis fanns en form av backlash i att LOT ingår i Star Alliance och att SAS incheckningsautomat med glädje gav mig boardingkort. Behovet av att åka i så god tid föll alltså pladask. Olyckan fortsatte i att jag i min tristess köpte Blåbär acai från Brämhult. Gör inte det. Det är bara ett sätt att ta god ananasjuice och få den att smaka illa, även om jag kunde dricka upp.

Mitt terapeutiska skrivande måste nu få ett slut. Konferensen är på väg att börja och om en timme presenterar jag. Lite dumt att presentera alldeles innan värdarna säger allt som finns att veta om det gemensamma simulerade dataset vi har analyserat. Hela publiken kommer alltså att ha mina dumheter och eventuella återstående felaktiga antaganden i skrämmande färskt minne när de får veta mer korrekta tolkningar. Abstracttexterna kom i torsdags och jag har behövt göra anpassningar efter det, med en markant återgång till kärnan – haplotyper är dubbelt så bra. Minst.