Sagt i stian

Det har varit kårfullmäktige. Vi valde en till borgerlig ledamot till kårstyrelsen. Det var efter många om och men, i samband med att en arvodering av en person som definitivt saknar borgerliga åsikter skulle godkännas, eller sväljas, eller accepteras.

Nu i efterhand vet vi att tragglande på det mötet var till föga nytta. Det allvetande Partiet har nämligen kommit fram till vad som är demokratiskt. Det finns i teorin klara poänger i det. Invändningen är förstås att Partiet genom detta förlänger möjligheterna till sitt agerande. Vilka som leder en organisation borde inte bara vara en fråga om vilka som anses kompetenta, eftersom de ändå ingår i samma större umgängeskrets. Den som menar att det rör sig om något annat får lov att bevisa det.

Att låta bli att gå på möten är en rätt lam motreaktion, men det är svårt att se någon annan tydlig reaktion. Kanske borde man bara hoppa av, sköta DN-uppdragen och sedan glömma den där skiten. Och, förstås, höra sig för om vilka stadgar som egentligen gäller, då man brustit i sin förmåga att meddela konsistoriet om de små ändringar man gör.

Jag vet mer än någonsin tidigare om Haley-Knott och ortogonalitet och det ena med det andra. Det gör mig inte heller klokare.