På talsvar

Hägglunds tal uppehöll sig vid att låta de vanliga familjerna vara ifred och inte ständigt låta dem ifrågasättas. Jag är mycket kluven. Jag kommer aldrig att vara vanlig. Tilltal om att göra det bra för folk som är som folk är mest och att det är något eftersträvansvärt är problematiskt. Å andra sidan ser jag ett problem i att pådyvla människor andras tankar alltför mycket, även om jag vill tro att jag har mer rätt.

Hägglunds tal förklarade i alla fall varför jag inte är kristdemokrat. Min maggropskänsla av obehag och icke-identifikare var också klart större där än under Peter Eriksson. Eriksson hade en del smärtsamma poänger, men annars var det mest bara utslätat. Det väckte dock inte samma våldsamma alienation som Sahlin och i någon mån Ohly.

Roligaste partiledaren? Kanske Hägglund. Efter att ha hört Ohly i Efterfrågat, och tidigare i På minuten, är jag dock övertygad om att han också är rolig. Han är kanske den partiledare jag privat skulle komma bäst överens med. Lite skrämmande.