Boldly gone

Takten blir väldigt låg, men man kan också säga att jag gjort flera saker som jag inte gjort tidigare, i alla fall inte under den här bloggens tid. Exempelvis har jag varit i Tunisien. Jag har besökt puniska lämningar. Framför allt fick jag två väldigt trevliga veckor i sträck med en person som övertrumfar bloggande relativt markant.

Tyvärr var jag lite krasslig på hemresan och var därför något förvirrad på CDG. Planet in anlände också sent. Jag noterade att vi inte var berättigade till någon snabbkontroll, eftersom vårt plan skulle gå 16.05 och gränsen var 16.00. Klockan var ca 15.00. En halvtimme senare hade jag visserligen gjort vad jag kunde för att fräscha upp mig, men hade i det bultande huvudet enbart tidpunkten "16.05" i huvudet. Samtidigt var man då vid en McDonald's-inrättning i en helt annan terminalbyggnad. Inte bra, inte bra alls. När man så sedan lufsar tillbaka reflekterar det bultande huvudet måttligt effektivt över frågan om hur långt ett eventuellt rop om att folk skall gå till gate kan nå. Svar: 2C hör inga rop för 2F. Springa. Springa. Springa. Genom säkerhetskontroll. Till gate. Stängt. Stängt. De stängde för två minuter sedan. Springa till en informationsdisk som ändå är öppen en bit bort. "Nej, vi kan nog bara boka om er, men det är inga problem." Ringa till sällskapet (ty min telefon hade givetvis också varit avstängd och skapat denna situation), "vi blir inte påsläppta". "Jo, men det blir ni, om ni bara går till gate."

Vi kom med. Men det var mycket, mycket nervöst och mycket osäkert.

Sakaiverktyg är onda ting, men vi stretar vidare. Simuleringar kanske kan kodas, men denna kväll fick jag i alla fall pli på några todo-saker. Imorgon blir det kanske energi, kanske bitterfitta. Jag bör definitivt läsa loggar för att tolka bandbreddsanvändningen.

Något annat otroligt är också att jag inte kände igen TNG-avsnittet Vengeance factor. Det är också det första TNG-avsnittet, på evigheter, som jag inte kände igen...