Ond bråd nöd (och tvång)

Jag har förberett föreläsning. Och ätit varmkorv. Och varit på IT-råd. Och förberett föreläsning. Och trasslat med projektorglapp. Och fått Pennie att hänga sig och förlorat den sista timmens anteckningar genom slarv (eller generös skrivcache? måste utredas!).

Sedan beslutade jag mig trots allt för att åka ned och äta middag ute. Det var ett tag sedan man var just där i alla fall. Av en slump kunde man då följa en positioneringsdiskussion mellan s, v, mp rörande äldrefrågor. Låt säga att jag först hade ganska fel om partitillhörighet. Den gråa kvinnliga pampen var inte alls gråsosse, utan är nog gråkommunist. Den unge mannen som gav Esbativibbar var miljöpartist. Och den vettigaste var socialdemokrat.

Men några soundbites blev det i alla fall:
"V: Jag fattar inte varför det går att införa val på ett halvår, men det blir ramaskri om vi skulle vilja ta bort det på ett halvår."
"V: Men skulle det inte räcka för dig att de tar ut vinst som motargument?"
"S: Men vi måste ju kunna visa att fler anställda faktiskt innebär högre kvalitet för brukaren. Det har vi inte kunnat se i vår forskning." (red. anmärkning: vårdvetenskap, lät faktiskt som det kunde vara bra i frågeställningar o.s.v)
"S: Men ingen talar ju om en privat finansiering. Så det är egentligen fel att kalla omsorgen privat."
"Mp: Jag är säker på att ingen utvärdering skulle kunna visa att det blir bättre om man tar in alla komponenter, kvalitet, men också ekonomiska och miljö." (teknokrat! bara jag får vara teknokrat!)

Men varför är jag så angelägen om eget val? Den verkliga socialdemokraten satte fingret på en bit. När man själv har invändningar kan man alltid försöka byta. Eller få hjälp av en anhörig. Pampen genmälde att konflikter alltid bör lösas och att det måste bli bättre för alla, men det löser ju fortfarande inte det enskilda fallet. Ibland, för att parafrasera Lillebror, måste man slåss. Då kan det ju vara bättre att kunna få gå också. Funkar för vårdgivare, funkar för kårer, funkar för stater. Exit måste finnas. Den som vägrar det är totalitär (ja, med själva definitionen på ordet).

Det andra är förstås att en verklig mångfald av utförare (och, visst, vinstintresse) borde kunna ha möjligheter att ge en snabbare progression av nya metoder och nischer. Den totala variationen i utbudet ökar. Medelvärdet på någon form av objektivt kvalitet ökar. Konkurrens sporrar. Men detta senare är och förblir sekundärt, så att det kan vara svårare att bevisa gör inget.

Det tredje är stenhård ideologi: det offentliga skall inte göra mer än nödvändigt. Någonsin. Alls. Men till det nödvändiga hör CERN, ESA och min lön. Juuuuuu... (Fast om jag läser om Mannen som sålde månen några gånger till så kanske...)

---

Disclaimer

V-tillhörigheten är obekräftad. Men någon sa nog någon gång "tre partier", men det är förstås möjligt att det var två sossar i vardera ytterligheten. Mp var ju den största besvikelsen. Om man pratar så högt att jag hör fyra bord bort så får man räkna med att man blir hörd. Jag hör ju inte ens bra.