IF this THEN continue;

Ibland kan man känna sig väldigt säker på vad man skall göra. Man kan uppfatta det som den enda utvägen, den rätta lösningen, den rimliga lösningen. Jag hade den uppfattningen under morgonen/förmiddagen idag. Den har jag inte längre. Problemen kvarstår, men jag är inte längre lika övertygad om den dittills funna var den bästa lokala lösningen. Det är uppenbart att den till synes uppenbara lösningen hade klara nackdelar och försök till sondering bekräftade också det. Keep it complex, stupid! (Then you don't have to get real.)

Imorgon får jag träffa en (partikulär) kusin för första gången. En del andra återseenden också. Det är trevligt. I ögonblicken får man försöka ignorera alternativkostnaden, eftersom den redan har förgåtts. På tåget hem träffade man för övrigt VMW när det var dags att gå av. Världen är liten, men Lars, han var stor! Och Jan är än större!

Om man verkligen måste bli bra på att tänka funktionellt är det lite jobbigt. Å andra sidan formulerar jag mig rätt fritt på lambda-vis inom ett imperativt paradigm. Jag funderar också lite över om det vore tänkbart att göra någon spännande transformation av C++ till CUDA. Synd bara att det ligger så nära, men så långt borta, från min avhandling. De stora problemen får väl vänta, eller så får man klyscha sig till att vägen mot en potentiell lösning får bli poängen. Trots allt skulle jag bli glad om jag fick (åtminstone) 62 år till.