Lukas egen skugga

Under den fria dagen i Düsseldorf promenerade jag längs Rhen på båda sidorna (bildsyndikering på gång), besökte ett stadsmuseum, provade ett menyval jag förbisett och lite annat. Regn kom främst under den senare delen av dagen, då det dock strilade rätt friskt. En observation var å andra sidan att jag just uppfattade det som en stril, snarare än ett hällande, även om den totala vätningseffekten var imponerande.

Stundtals hade jag lite ont i fötterna när jag gick, vilket förstås relaterade till det faktum att jag kvällen innan under vår korta fria tid då hade tagit mig för att åtgärda Kina-sandalernas partiella sammanbrott. De nya stoltserar med att vara europeisk handsydd kvalitet. Vad jag än eventuellt har för tankar om den potentiellt portugisiska rasens flinkhets överlägsenhet kan jag konstatera att materialet i innersulan verkar mindre glatt och i bästa fall mer beständigt. Vi får se. Efter att rean gjort sitt var priset bara det dubbla mot vad vi prutade oss ned till längre österut. Dessa har också riktiga spännen, även om färg och yta är lite utanför ordinarie parametrar.

Nåväl, att bokstavligen gå i totalt 2-3 h kan göra fötter även i välingångna skor ömma. Jag var här i alla fall initialt fast besluten att traska vidare och betvinga impulser att stanna alltför länge. Framåt 13 satte jag mig dock på en bänk i det arkitektoniskt remodulerade Medienhafen i det (mycket före detta) hamnområdet. Jag beundrade stora pråmar med flaggor som åkte åt olika håll. Vissa hade högar med svart material på sig, vilket fick mig att undra om det kunde vara icke-brunt kol, asfaltsråvara, eller ytterligare något annat. Exponeringen för elementen framstod som delvis förvånande, men vad vet jag.

Något annat som var intressant var att många pråmar högst upp vid kajutan även hade 1-3 personbilar parkerade. Det förvånande var bristen på uppenbar ramp eller annat för att avlägsna dem. Det såg också ut som att bilarna var just parkerade, det var alltså inte en fordonstransport i sig, utan uppfattades närmast som att sjömännen vill kunna köra när de är i land. Även om pråmarna är stora funderade jag även på vad denna extralast har för betydelsen för total effektivitet.

Effektiviseringsresonemang av ett viktigare slag inträffade även där jag satt. Tidigare versioner av den totalsymmetriserade koden har nu fått blekna rejält när jag infört en partiell avsymmetrisering. Beakta helt enkelt att fokusindividen har två helt oberoende släktträd. Trots detta kodas tillstånden som en kartesisk produkt av dessa båda. Direkt när ett tillstånd skall börja analyseras kan man bryta upp det i dessa båda faktorer och göra en kontroll för att se om det sedan tidigare visat sig att det deltillståndet var omöjligt som del i ett annat tillstånd.

I någon mån är det alltså en verklig komplexitetsminskning med en rot-n-faktor för något n, men den helt korrekta praktiska implementationen som kom till stånd nu sent lördag kväll och är orsaken till att jag inte sover, kan empiriskt också sägas vara ca 12 gånger snabbare tillsammans med vissa följdändringar. Det är mysigt, när den naiva analysen sa att ovan nämnda kvadratrot bara var 8.

Planet avgick sent, kom fram tidigt. Vi var ute vid buss till långtidsparkeringen innan vi egentligen skulle ha landat, trots att vissa hämtat väskor. Jag reste för en gångs skull oincheckat. När man återvänt till FU:s kontor stod mitt strålande aluminiumunderverk där. Bokstavligen strålande. Baklyktan, som verkat kortsluten eller trött eller i alla fall helt icke-lysande, oavsett hur man trycker, ett bra tag, lyste i mörkret. Om de oavsett andra aspekter förmodligen rätt trötta batterierna stått så sedan onsdagen var det intressant i sig. Om de börjat lysa på eget bevåg senare var det också intressant. Hur som helst lyste de och fortsatte att göra så hela vägen hem, med förbehåll för att de förstås kan ha skakat både i och ur funktion flera gånger på vägen, utan att jag nödvändigtvis märkte det.