Darmok
Tamars barn kommunicerar aldrig explicit, utan hänvisar ständigt till den gemensamma mytologin och sagoskatten. Darmok och Jalad vid Tanagra handlar om hur personer med olika ursprung möts och bildar en pakt genom gemensam strid. Avsnittet är, om än tjatigt just genom att man så uppenbart minns poängen, ett av de bästa i TNG. I avsnittet vill en kapten så ursinnigt nå kontakt och tro att det är möjligt, att det visserligen blir hans död [sic].
Eventuella släkten var inte värst, och kom inte sist. De röstande tyckte visst att fel låt vann och jag invänder inte. Det var dock upptaget länge. Allmänt om siffrorna, distorsionen genom en omformning till ranking, och annat, kunde säkert bli en spännande avhandling i något ämne, som dock är svårt att kalla mitt.
Efter stora ansträngningar har jag i alla fall rekvirerat de biljetter jag gjort mig förtjänt av. Antalet är två och användningsområdet i grunden fortfarande okänt. Jämställdhetsgruppen kunde ha undvikit att anklagas för att vara normativa med mera om antalet i stället varit tre (och så hade man ju kunnat se fler filmer!).
3 kommentarer:
Arrows omöjlighetsteorem visar att ingen beslutsprocedur som har till syfte att skapa en global preferensranking mellan fler än två alternativ utifrån fler än två individers preferensrankingar kan uppfylla vissa till synes rimliga villkor (obegränsad domän, transitivitet, oberoende av irrelevanta alternativ osv.). Den vanligaste lösningen på detta är helt enkelt att tillåta individerna att bara uttrycka sitt förstahandsval (istf. en komplett rangordning av alla alternativ), men då dyker Gibbard-Satterthwaitetheoremet upp och visar att varje valsystem är sårbart för taktikröstning. (Om man tillhör en jurygrupp där ens egna alternativ ligger strax efter dess största konkurrent kan det vara rationellt att försöka se till att skillnaden mellan de båda bara blir en poäng istf. två, och då kanske man måste rösta på ett tredje alternativ för att putta ner de båda, osv.) Oh, the joys of social choice theory...
Jo, jag vet. Jag vet. Men jag börjar också i hörnet med en hybrid där telefonrösterna (till synes) alla är förstahandsval, men där deras inbördes ranking transformeras till en rangordning motsvarande jurygruppernas. Frågan är alltså sonika: hur stor är skillnaden om de 473 eller vad det var poängen från tittarna hade fördelats direkt representativt efter preferens.
Jag tror alltså att den, som hybrid betraktar, har brister. Om en representativ fördelning av tittarpotten vore "rättvis" är en helt annan fråga, men den första frågan är om resultatet hade blivit ett annat.
(Frågan är mer "praktiskt" relevant för den som tar fram hybridmetoder för beslutssystem av ett eller annat slag, där varje system kan ses som en svart låda som presterar ett enskilt svar, eller en ranking, men det är mycket möjligt att man i själva verket även kan få ut en mer detaljerad sannolikhetsfördening eller dylikt och då skall besluta hur man egentligen bör jämka dessa.)
Den enda skillnaden är att Nordman hade gått förbi Linda Bengtzing. Tittarpoängen hade fördelats proportionellt såhär (röstdata via WP):
Perrelli: 78
Nielsen: 88
BWO: 63
Rongedal: 54
Bengtzing: 22
Nordman: 46
Sibel: 24
Diamond: 37
Sjögren: 45
Frida: 16
Och därmed hade totalsumman blivit:
Perrelli: 192
Nielsen: 162
BWO: 133
Rongedal: 130
Nordman: 90
Bengtzing: 86
Sibel: 63
Diamond: 62
Sjögren: 46
Frida: 22
Skicka en kommentar