På låtsas och på riktigt

I tisdags var det kårfullmäktige. Jackor hade sina rätta ägare, medan kappor inte hade det. Jag följde vinden och bar rött. Tyvärr ökade inte detta knep stödet för min motion. Tusen blommor rörande kvantitativa mål i varenda litet beredande fjanteri är tydligen bara lovvärt.

Onsdagens politik var trevligare, efter ett gruppmöte där man primärt höll tyst. Jag begav mig till Ekonomikum och hörde Carl och Urban. (Lavrov, Carl och jag var väl snarast Urbans tema.) Herrarna går mindre familjärt (d.v.s. när Erik Anér inte är närvarande) under efternamnen Bildt och Ahlin. Lavrov heter Lavrov, möjligen med ett annat alfabet. Begär inte att jag skall vara korrekt med olika typer av ryska namn... Det var i alla fall en skrattfest, med en blandning av högt och lågt. Ett (ungefärligt) exempel:
Carl: ...när jag marscherade in i arvfurstens palats fanns ett underskott på 100 miljoner.
Urban: (ironiserande ton) Marscherade in...
Carl: (mer högdraget än någonsin) Ja, så gör jag.

Man kan fundera över åsikter i publiken. Det närmaste klustret verkade bestå av någon typ av journalist eller föreläsare (misstänker jag), som kanske kunde ses som borgerlig eller bara en enormt stor vän av Bildts retorik. Anteckningar med argument fördes i alla fall, blandat med allt från fnissanden till gapskratt. Andra sidan var mer förmodat klart borgerlig, men det är väl också vad man har att vänta i den typen av lokal.

För övrigt är Siegbahnsalen numera teoretiskt sett perfekt för kårfullmäktige. Det tog 45 minuters hård debatt att komma fram till att ett "ska" skulle vara ett "bör" (rörande behov av trådlöst nätverk, skrivtavla och projektor) och några andra saker. Där kunde VKP tycka att det var rimligt att inte fatta beslut som man ändå väljer att inte följa, medan det är fullt rimligt att åsiktsdokumenten (som har en särställning) framför krav som gärna får vara orimliga eftersom kårledningen prioriterar. Nu undrar jag bara exakt vad fullmäktige skall göra med det man verkligen kräver... Vad har sossar emot parlamentarism egentligen?

(Man kan ha allehanda synpunkter på en parlamentarisk kår, men när man till att börja med har partisystemsprägeln att förhålla sig till ser jag det som trevligare med en så tydligt exekutiv, och föga annat, styrelse som möjligt. Särskilt förstås när jag inte sitter i den senare. Det faktum att den enda fråga som väckte sann debatt var frågan om fullmäktiges egen sammanträdeslokal kanske man möjligtvis kan se som en anledning just till varför en kårens Vetinari skulle ha sina fördelar.)