Lilla mu

Det har sagts att överarbete och stress hämmar kreativiteten. Det kan nog inte stämma, för så kreativt våld som jag har utsatt JBoss för så har det sannerligen inte infunnit sig några bristtillstånd. Detta lär fortsätta.

Jag har konstaterat att medelvärdessatsen eller på sitt sätt differentialkalkylens fundamentalsats eller vad tusan som helst, gäller. Därför är variansen i det otrevliga fallet, oberoende av vad en söt härledning säger, inte söt. Jag försöker ställa söta frågor för att få reda på hur man skulle uppfatta en artikel som kort och gott konstaterar att det är så, men brummar på ändå.

En kurs i varianskomponentmodeller har haft behaget att återigen äga rum i någon mån på BMC. Bland IBD-matriser och icke-linjära optmieringsmetoder fanns även ett föredrag om mastit efter kalvning, ett ämne som givetvis ligger mig varmt om hjärtat (det gäller emellertid här infektion hos kon, inte kalven). Jag ifrågasatte vettigheten i Legendre något och undrar vilken skalning som egentligen används, när dataintervallet är -10 till 402 dagar (dock omskalat till veckor). Man kan även muttra något om Lynch/Walshs påpekanden om benägenhet kontra verkliga fall igen. Före lunch gjorde man även påpekanden om att parameterdefinition kan vara mer eller mindre lyckade (eller främst att parameterskattning för kolonnen "alla ettor" inte bevaras oberoende av vilka vidare kontrastskalor man inför, µ är inte alltid µ).

Det finns också en underbar artikel som förklarar varför det alls är rimligt att det som är hustak i det linjära fallet är polynom i det REML-fallet, även om djupare grävande krävs. Det är måhända inte vad som borde göras, men det är väl intressant ändå... Kvadratiska polynom har nu uppgraderats till fjärde ordningens efter omoget övervägande. Hobby-huvud-BIC säger att grad fyra räcker, men inte blir över.

Och, ja, jag fick en debattare publicerad i UNT till slut. VP var inte glad. VKP borde vara glad, hon tutade i mig att jag skulle följa åsiktsprogrammen i mitt agerande som styrelseledamot och det har jag gjort och följaktligen blivit upprörd när andra visar frånvaro av tendenser till att göra det. Nu står det förstås varken i den ena eller den andra organisationens åsiktsprogram explicit att den enas ledning är feodal när den inte följer sina egna eventuella tendenser till principer, men lite får man väl fylla i själv för att fylla spaltmillimetrarna.

Tydligen finns det en mediestrategi om att inte framstå som "småpåvar". Det kan jag förstå, varje kår bör ha en egen officiell motpåve till Bengt XVI och minst satsa på att inta Avignon. Flottsundsprincip be damned. (Så följde också Magistern Glunten ända till Alsike.)

Frågan är om VPO borde få ta över i mars någon gång, för att följa VKPs exempel. Men jag är verkligen skeptisk.