Para-NOIA

Idag har jag kampanjat, låtsats kampanja, berättat för en tidning att jag kampanjar, satt upp en KP-affisch, satt upp en affisch på en förbjuden meddelandetavla, tejpat fast flygblad på en sten, delat ut flygblad, blivit fortsatt ohälsad från vänsterhåll (de måste veta att jag inte vet, och den som hade någon lust kunde ju ta avstånd från det, eller träda fram, då de definitivt inom organisationen borde ha kunskapen att Carl hatar okunskap).

Jag kom in och stirrade in i en projektorlampa i samband med KoF i alla fall också. Tyvärr hann de aldrig prata med mig, vilket väl annars hade varit tanken. Jag borde kanske ha inflikat något om centrets kurser. Nu satt jag bara och var söt (?!) och tyst. I andra sammanhang har jag tvingats reflektera över hur mycket pengar jag avstår.

Sossar har haft sitt utlovade möte, men utlovat ämne behandlades enligt uppgift inte. Jag har även kommit på tanken att fråga om de problem jag har haft med NOIA-modellen, för att slutligen få väldigt handgriplig hjälp att inse att den inte är så ortogonal som den "borde" vara och att min ursprungliga implementation var så rätt så. Jag tror att jag borde läsa i lärsys-boken igen, om viktade minstakvadratproblem. Det "känns fel" att göra som man gör nu vid icke-ortogonalitet, beroende på vad det är man egentligen vill skatta. Någon särskilt mycket tydligare synpunkt än denna intuition har jag inte.

Min allmänt avoga inställning till okända faktorer gjorde det dessutom skrämmande att stöta på någon i korridoren när man trodde att man skulle få lunka hem från BMC i lugn och ro; detta särskilt eftersom vägen hela vägen ut var densamma, förutsatt att jag skulle gå en någorlunda rationell väg till min cykel. En post vore chockterapi, mot många.