Reportage

Rapporterandet går lite si och så. Jag har fortfarande inte sammanfattat mitt tidskritsnummer helt, men det går framåt. Island/Norge är avklarade, likaså de katalytiska antikropparna. Jag måste koda en massa Scheme till på måndag.

I tisdags ägnade jag dryga tre timmar åt att förklara varför en motion till åsiktsprogram var dålig. Motionsläggarna, tillika en betydande del av kårstyrelsen, var generellt sett mycket kallsinniga. Dock skall sägas att en mycket stor del av mina föreslagna ändringar, varav vissa har politiskt värde, kom att anses som rent språkliga. Det jag tog upp var i någon mening toppen på isbergssalladen, naturligtvis odlad i fossiluppvärmt växthus. Inget värmer bättre än marmor.

Gårdagen var som en nöjesfältsattraktion. Den började sådär, jag kom nästan i tid (framsteg!), hade sovit i en massa timmar (framsteg!), kände mig pigg (framsteg!!). Jag hade även fattat immunologifrågorna ganska rätt. Däremot vet och visste jag fortfarande för lite om specifika cytokiner. Därför är det så klokt att immunologiboken ligger en armlängd bort, men att jag ändå skriver detta just nu.

Sedan bar det av till intervju. Immunologin hann sluta lite tidigt, så jag hann sätta mig ned och bli nervös (bakslag). Sedan bytte vi rum (egentligen inget bakslag). Sedan pratade vi, jag kände mig vilsen (bakslag) och osäker på vad jag skulle säga, trots att ganska lite av det som frågades egentligen kändes oväntat. Det mest väntade hade jag svårast att svara på. Dumt. Befann mig i någon form av chock efteråt och fick inte mycket gjort.

Sedan åkte jag till Universitetsförvaltningen, för att läsa spännande listor. De stängde för tidigt. Passade på att leka nästan-köra-in-i-nobelpristagar-limousin-leken i stället. Slutligen kunde jag ta det tåg jag hade BOKAT, bara för att SJ har konstiga idéer om priser.

I Stockholm övade vi med årets NEERC. En lagmedlem var inte med ens på länk, den andra kom lite sent, p.g.a. SL (och begränsad marginal från början, om han kommit lika enormt tidigt som jag, tjugo minuter före utsatt tid exklusive kvart, så hade han ju åkt vid en tid då förseningen inte existerade!).

Vi löste i alla fall sju problem och var mycket nära på ett åttonde (byt plats på två rader på två ställen). Det hade inte renderat oss någon seger, men även med enbart sju lösta stod vi oss väl vad man kan kalla hyfsat i konkurrensen. Ryssar kan visst konstruera rätt trevliga problem när de känner för det.

Idag redovisade vi som sagt katalytiska antikroppar med mera. Observerade klädselanomalier var distraherande, mest för att jag kom att tänka på när en annan person i våras påpekade motsvarigheten hos en föreläsare och tyckte att det var uppseendeväckande. Tämligen ointressant, tyckte jag, men det var som sagt snarast associationen som ställde till det.

Idag var Studerandeexpeditionen dock öppen och listorna satt uppe. Önskat stipendium ser ut att vara erhållet. Det kan resultera i donationer på några kilokronor åt vad jag anser vara tämligen oegennyttiga ändamål (tro därmed inte att jag gillar att betala skatt). Firade med en överdådig lunch bestående av två varmkorvar. Precis därefter stötte jag på en person som påstod sig vara i nöd. Om jag inte hade haft bråttom hade jag kanske undersökt hans historia, det kändes på något vis synnerligen olustigt att vara självgod nog att ignorera detta, när begärt belopp, om än stort som ren slumputgift, skulle motsvara 0,18 % av stipendiet. Det var först när jag cyklat upp till Nedre slottsgatan som jag började tänka mindre på det, men först efter att ha konstaterat att jag är en ond människa. Nu i efterhand vill jag nog säga cynisk. När jag vill göra lite småinbillat altruistiskt gott vill jag halvofta göra det på rationella sätt. Hellre massvaccination än fadderbarn.