Tillbaka till 80-talet

En gång under det glada 80-talet var jag i Danmark. Kylaren på farfars bil började dock läcka, och strax efter ankomst till Helsingborg gav den slutgiltigt upp. Vi blev bärgade. Att till slut få hjälp och bli lyft ned från bilen (som i sin tur stod på en bärgningsbil) i ett mycket ljust garage är en mycket tydlig minnesbild. Jag har kanske några andra minnen av resan också, inklusive tidigare steg med bilen, men detta är det tydligaste.

Nåja. Igår kom 3/5 av familjen hem från Frankrike. Jag skulle lämna tillbaka bilen som jag förvaltat ömt, främst på en parkeringsplats, där en automat troget har matats med 15-kronor (per dygn). Dock återstod en grannlaga uppgift, vi skulle åka och hämta kaninerna, som varit inackorderade på smådjurspensionat.

De verkade ganska glada över att se oss. De bråkade inte när de överfördes till transportburar. Vi gav oss av. Precis när man skulle svänga ut på 282:an mot Uppsala (pensionatet, tillika djuraffären, Fäboden, ligger nära Linnés Hammarby) kände jag att kopplingen inte tog. Jag trodde att det var gummimattan på golvet som hade glidit fel. Det händer tyvärr att den gör det i den bilen och då främst interfererar med gasen. Efter korta försök bestämda jag mig för att det enda raka var att stänga av schabraket, slå på varningsblink och rätta till mattan.

DÅ kom insikten. Mattan var helt ok. Det var kopplingen i sig som inte tog.

Vi lyckades i alla fall ringa efter bärgning ganska fort. Tyvärr blev vi sittande i 40 minuter, under vilka jag både lyckades växla i någon form av halvkopplat läge, och känna att spaken satt bergfast (det gjorde den både i början och när bärgaren kom). Detta gjorde i sin tur att vi fick lirka för att få över till friläge, bl.a. genom att prova att kort slå på motorn. Den slutliga lösningen blev att vi nog fick över den till friläge, men att bärgaren fick styra utan servo. Jag lyckades inte uppnå tillräckligt rattutslag. Mamma, som väl kanske är starkare, satt med den sista kaninen i knäet, då vi har för få burar. (Honorna lyckas inte hålla sams i en, stor, transportbur.)

Nåja, vi blev bogserade in till stan igen. Sällan har jag åkt Kungsängsleden baklänges. Jag fick hämta ut hyrd ersättningsbil själv, medan de släppte av bilen vid verkstaden. Där kom en extra knorr: hyrbilen blev en Toyota Corolla kombi. Detta är anmärkningsvärt, då den hyrbil vi brukade "få" vid resor till Värmland, detta tillika på det ljuva åttiotalet och tidiga nittiotalet, var en Toyota Corolla, då i allmänhet en klart mindre bil. Nostalgifest!

Nåja, vi kom hem till slut i alla fall, men resan hem från Fäboden tog väl omkring tre gånger längre än den borde ha gjort. Den rena väntetiden på bärgaren var 40 minuter.

Och vad är den största lärdomen? Jo, den infartsväg från 282:an där detta hände är inte bara vägen till Linnés Hammarby och Fäboden. Innan man kommer fram dit passerar man den lilla orten Danmark.

Something's rotten in the state of Denmark...

---

Dagens Lunch och rabattkuponger var kombinerbara. Jag tröståt, efter att ha blivit fullständigt mörbultad och dyngsur under cykelfärden till räkneövning imorse. Doktoranden, som förmodligen bor på stället (de facto, eller i teorin, eller vad, vet jag inte), anmärkte bara syrligt att "vi faktiskt börjar kvart över". JA, det är klart, men även om man hade hört vädervarningar var den totala kombinationen av regn, blåst, snörester på marken, oförutsägbar. Nu var inte jag bland de allra sista, men jag var knappast ensam om att vara drabbad.

Imorgon skall jag träna. Jag borde bestämma vilken tröja jag skall ha. Undrar hur många som läser, hur mycket.