There are no free lunches

Men vissa bjudluncher är klart dyrare än andra.

Jag skulle till att äta lunch med KTH:s rektor med flera idag. Jag tänkte att det kanske kunde vara lämpligt att inte släpa runt på sin vanliga allt-i-allo-ryggsäck, utan ta den gröna ACM-axelväskan. Det var början till min ekonomiska ruin.

Jag har, som jag kanske tidigare har nämnt, två stycken SJ-pendelkort (konduktören som snart kommer in i berättelsen begick kardinalfelet att fortfarande kalla dem TiM-kort). Det har sin grund i initialt slarv, samt det enkla faktum att jag under sommaren ville åka på periodkort (10 resor för 7 under 30 dagar) när ordinarie pris gällde, men "börs" när det var lågtrafik (eftersom 7-priset i den första kategorin grunas på ordinarie pris).

Nåja, när konduktören kom lyckades jag först få fram UU-passerkortet, sedan "167:an" (det av pendelkorten som inte har börs för närvarande), men fick aldrig fram 135:an. Då de tydligen, även när de kollar i automat, inte alls markerar ATT koll har skett ville hon inte komma tillbaka senare, för då kunde jag ju låna kort av någon annan.

Således fick jag betala med Visa, för 120 kr. (En resa som i automaten redan hade kostat mig 59 kr.) Det känns dyrt.

När jag kom på att jag inte kunde hitta handskarna heller (här redan väl omskrivna) blev jag ännu mer förstulen, men insåg samtidigt att de nästan måste finnas någonstans i väskan. Och, ja, de fanns i det allra yttersta facket, som egentligen bara är en del av "locket". Där fanns även kortet.

Vän av ordning påminner sig dessutom att det var i samma väska jag hade lyckats tappa bort en stiftpenna, modellen dyrare (flera dekakronor) efter tentan i biokemisk metodik.

Nu har jag ju dessutom varit lat och inte velat gå till KTH, utan kommer att göra av med två SL-kuponger under dagens lopp, förutom allt annat. Om vi räknar med att jag, trots träning, kommer att åka hem innan lågtaxa inträder, kommer dagen att kosta
120 + 59 * 2 + 18 * 2 = 274 kronor. Men jag får gratis lunch!